EU är vi själva, inte ”de andra”

Publicerat av Staben den

Ofta hamnar debatten om olika sakfrågor inom EU i frågan om Europeiska unionen i sig själv är bra eller ej. Sällan kan europeisk politik diskuteras utan att det blir ett ställningstagande för eller mot EU. Utan EU hade vi inte kunnat uppnå en inre marknad, en modern klimatpolitik eller en gemensam hållning i en värld där Kina och Ryssland tvingar andra länder till eftergivenhet och underkastelse.

Med motsvarande logik kring politiska frågor på nationell nivå kan samma fråga ställas om varje regering och stat. Bara för att man tycker att regeringen har hanterat pandemin dåligt behöver man inte tycka illa om Sverige, lika lite som plastpåseskatten eller avvecklingen av elkraft säger något som Sverige som nation.

Nationer och kommuner kan liksom EU eller USA fatta både bra och dåliga beslut. Dock är det avgörande att vi gemensamt på de nivåer som finns kan fatta de beslut som krävs, sedan får vi var och en se till att de blir de bästa möjliga.

Det gäller i Ystad, Stockholm, Sverige och Europa. Många av de beslut som krävs i vår tid kan inte fattas eller beslutas i vare sig Ystad, Region Stockholm eller Sveriges riksdag, utan kräver ett gemensamt europeiskt agerande. Det faktum att de besluten ibland inte blir de som jag eller andra har tänkt mig gör det inte sämre att vi kan fatta besluten tillsammans. Lika lite som när det gäller kommun, region och riksdag.

Men när politikens svårigheter överstiger dess verkshöjd blir viljan att skylla på ”de andra” betydande. Det är ofta en felaktig utgångspunkt.
I Europadebatten talar vi ofta om EU i tredje person singularis när unionen i själva verket handlar om första person pluralis – oss själva. De gemensamma frågorna reduceras till ”EU-politik” i stället för att behandlas som en självklar del i all politik. I stället för att samtala om politikens mål och medel i den större europeiska kontexten, avskiljs en stor del av vår politik – från konkurrenskraft till klimatpolitik – från den normala politiska debatten.

”EU-politik” är vår politik som vi utformar tillsammans med andra. Vi är, tillsammans med andra, den Europeiska unionen. Våra gemensamma institutioner gör EU till världens största inre marknad. Hur bra beslut EU fattar beror på oss, ingen annan.

Det är omöjligt att förstå tanken om ett enat Europa utan de båda världskrigen, Nazityskland, Förintelsen, Sovjetunionen, Kalla kriget och det totalitära förtrycket. Den gemensamma spegelbilden till allt detta är visionen om frihet och fred. Vi får aldrig glömma att vår kontinent också varit hem till stora författare, historiker, målare, kompositörer, filosofer och vetenskapsmän, samt kampen för demokrati, kvinnors rättigheter, tolerans, det öppna samhället och nationers rätt att forma sitt eget öde.

Det europeiska samarbetet behövs dessutom för att stå emot hot utifrån. Det handlar om Kinas dominanspolitik, Rysslands militära ambitioner, Mellanösterns konflikthärdar, men även möjligheten att verka för en internationell rättsordning på liberal grund. Vi behöver likväl samarbete inför klimathotet, som ytterst handlar om att hitta billiga gröna energikällor som fasar ut fossila bränslen från marknaden.

Europapolitiken är inte en specifik typ av politik, utan helt vanlig politik som sker inom ramen för europeiska institutioner. Den utvecklas inte genom specifika europapolitiska linjetal eller program utan genom vanlig politisk debatt.

Våra makthavare måste ställa krav på sig själva och inse sina egna skyldigheter, i stället för att enbart beklaga sig över ”de andra” länderna. Det handlar om att uppvisa den agerandes vilja i stället för åskådarens hjälplöshet. Europapolitiken måste utgå från första person pluralis – aldrig tredje person singularis.


0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.