Det som allra mest kan försvåra för en starkare stabilitetspakt, vilket förblir en avgörande viktig grund för europeisk ekonomi, är att de stora länderna gör allt till en allmän politisk tolkning och debatt om ekonomisk politik. När Frankrike och Tyskland nu för någon vecka sedan lanserade en så kallad konkurrenskraftspakt, som ska knytas till diskussionerna om stabilitetspakten gör de precis detta. Och det var dessa två länder som en gång med allmänna ekonomisk-politiska hänvisningar försvagade regelsystemet.
Hur medlemsstaterna gör för att utveckla sin konkurrenskraft kan vare sig följa Tysklands eller Frankrikes mönster. Och vilken pensionsålder man vill ha är en fråga för varje medlemsstat eller för arbetsmarknadens parter. Inte för Sarkozy och Merkel.
Det är en osund modell att Frankrike och Tyskland måna om att stå i centrum för europeiskt samarbete underminerar det genom att försöka sätta sina egna intressen i en särställning. Stabilitetspakten ska reformeras, som jag skrev i går om de ändringsförslag jag lämnat in, genom tydligare mål och gränser, krav på överskott i goda tider och automatiska konsekvenser för de stater som bryter mot dem, även om de är stora och heter Tyskland och Frankrike. Det var en gång en tid när EU bestod av sex medlemmar och två av dessa kunde styra i kraft av sin storlek. I dag har vi 27 medlemmar och ingen kan styra i kraft av sin storlek. Däremot kan vi alla ställa krav på varandra att samarbeta och agera för det gemensamma bästa, genom en starkare stabilitetspakt och genom att utveckla konkurrenskraft på det viset som medborgarna ger mandat till i varje land.