Europeiska Unionen fungerar inte som en nationalstat. Det har sina begränsningar i vissa sammanhang men också sina fördelar. Det gäller främst den maktbalans som präglar Unionens beslutsfattande. När svenska betraktare, från journalister till statsvetare eller politiker diskuterar förslag från EU är det som att det saknas förståelse för att EU är just en union av medlemsländer där makten balanseras mellan den lagstiftande makten som delas av Europaparlamentet och ministerrådet, kommissionen som är verkställande och domstolen som avgör vad som är förenligt med fördraget och den lagstiftning som gäller.
Detta innebär att när EU-kommissionen föreslår en budget för de kommande fem åren så har det inte samma betydelse som när en nationell regering med stöd i det nationella parlamentet föreslår en budget. I Europaparlamentet finns ingen oppositionssida och ingen regeringssida utan bara en process där varje förslag, och delar av det, måste vinna majoritet. Motsvarande gäller i ministerrådet där medlemsstaternas intressen balanseras mot varandra.
Det innebär också att det redan från början inte finns något stöd för kommissionens budgetförslag. I och för sig säger parlamentet reflexmässigt, som om det är god europeisk politik, att budgeten ska vara ännu större medan ministerrådet säger att den ska stanna vid nuvarande nivåer, så länge det är de nettobetalande medlemmarna som redovisar sin uppfattning.
Den fundamentala svagheten i detta är att budgeten i sitt innehåll och vad gäller dess prioriteringar diskuteras allt för lite medan nivån dominerar. Det är något som Sverige och svenska parlamentariker har anledning att tillföra av det enkla skälet att det samtidigt gör det enklare att komma överens om nivån. Gör man rätt prioriteringar och rensar undan utgifter som har överlevt sig själv blir det lättare att finna samsyn någonstans kring de nivåer som gäller i dag. Det är nämligen där slutresultatet bör hamna och av allt att döma kommer att göra av det enkla skälet att det inte kommer att finnas stöd för något annat.
Så några dramatiska ökningar blir det inte av EU-budgeten blir det inte. Sverige bör självklart värna att de viktigaste uppgifterna för EU kan utföras samtidigt som vi slår vakt om dagens nivåer. Journalister och politiker som skriver om budgetprocessen bör samtidigt komma ihåg att detta inte är som när en regering föreslår riksdagen en budget. Här ser vi en budgetprocess som präglas av institutionernas budgivning istället för som när en regering lägger sin budget förankrad i riksdagen. Ett annat konstitutionellt system ger en annan budgetprocess än den man lärt sig i riksdagens korridorer.