I dag blir Kroatien Europeiska Unionens tjugoåttonde medlem. När Kroatien träder in i EU träder samtidigt EU fram på västra Balkan som ett tydligt och fredligt alternativ för framtiden. Mitt i Europas ekonomiska utmaningar blir vi därför nu starkare när det gäller den mest fundamentala uppgiften: att lägga grunden för fred, demokrati, öppenhet och rättsstat.
Europeiska Unionens öppna gränser, de gemensamma regelverken och besluten, dess inre marknad och fria rörlighet omfattar från i dag även det kroatiska samhället.
Det är ett nytt och bättre Kroatien som nu efter nio års förhandlingar träder ut ur det förflutnas skuggor. Och skuggorna är många. Balkans gamla politiska, religiösa och etniska motsättningar. Realsocialismen och livet bakom järnridån. Krigen under 1990-talet som gav oss en av de största flyktingvågor vårt land har tagit emot och som lamslog ett Europa som sagt att det aldrig fick hända igen.
Med Kroatien i Europeiska Unionen blir EU en kraft för fred och modernisering på Västra Balkan. Nu är både Slovenien och Kroatien medlemmar och det förändrar den politiska logiken i denna del av Europa. Det öppnar en möjlighet för människor som tvingats leva i det förflutnas minnen att lämna historien bakom sig och bygga en gemensam framtid. Det gäller länder som Serbien, Montenegro och Makedonien liksom Bosnien, Albanien och Kosovo.
Den förändring och den inlemning i ett modernt Europa som Slovenien och Kroatien har genomgått är nu ett uppenbart alternativ och en möjlighet för dem alla. Nu påbörjas också förhandlingarna med Serbien liksom de ska återupptas med Turkiet. Det ger perspektivet av en större och vidare europeisk union som tar demokratins och frihetens grundläggande utmaningar som sin främsta uppgift.
Därmed är vi på väg att överbrygga en av de tre klyftor som har plågat Europa under århundraden och under modern tid.
Tyskland och Frankrike är i dag inte längre ärkefiender utan snarare ärkevänner så till den milda grad att man kan tycka det drabbar samarbetets politiska dynamik. Att ett krig mellan dessa länder i dag är otänkbart gör inte fredsdimensionen i europeisk utvidgning mindre relevant eftersom framgången ligger i otänkbarheten.
Järnridån tillhör nu en ond historia där dagens politiska öppenhet och gemensamma frustrationer markerar ett enande som gjort begreppet öst och väst mindre meningsfullt annat än som de väderstreck de är.
Och nu överbryggas de historiska motsättningarna på Balkan där det ottomanska väldet mötte en annan tids Europa med en etnisk mosaik som gett nutida motsättningar som följd. Idéer som en gång avfärdades som naiva förhoppningar och idealism präglar nu verklighetens Europa.
Det finns inget som motiverar att man ska vara skeptisk till detta, det som slarvigt kallas EU-skeptisk. Jag kan bara vara för att detta EU finns och de möjligheter det ger Europas medborgare när det gäller tillvarons mest fundamentala förutsättningar när det gäller säkerhet, demokrati, ekonomi och miljö.
Det finns de som är emot att EU finns, eller att Sverige är med i EU, och de har sina skäl som enklast kan sammanfattas med att de är emot öppenheten och det gemensamma ansvaret. Det är en debatt som handlar om Europeiska Unionens existens som sådan.
Den debatten bör vi inte blanda samman med en annan debatt, nämligen vilka politiska vägval som vi ska göra och hur pass väl EU lyckas i arbetet med att utveckla Europa. Den senare debatten förvandlas alltför ofta till en debatt om vad vi tycker om EU istället för att handla om dem som är ansvariga för de politiska besluten och om de alternativ som vi har att välja emellan.
Det är när vi försummar den debatten, hur EU ska förändra Europa, som vi förlorar förmågan att se vem som ansvarar för politikens vägval. Samtidigt riskerar vi då att glömma hur fundamentalt viktigt för demokrati och frihet det EU är som i dag blir lite större genom Kroatiens inträde och den roll detta ger Europeiska Unionen på västra Balkan.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp och är ordförande för parlamentets Kroatiendelegation.