I går deltog jag i en debatt som arrangerades av European Ideas Network, som handlade om Europas gränser. Vad är Europa och var går gränserna, var temat.
Det är många som vill sätta gränser för Europa och för EU just nu. Men någon absolut gräns för vad Europa är finns inte, om man inte vill låta Tsar Peters kartografer från 1700-talet fälla avgörandet för vår tids stora politiska utmaningar. Då drogs ´gränsen för att markera vad i Ryssland som ansågs tillhöra Europa och vad som utifrån rysk synpunkt inte skulle anses vara Europa. Det är en utgångspunkt som inte behöver styra den europeiska utvidgningspolitiken.
Detta innebär inte att det inte finns någon gräns för vad Europa är, snarare att den beror på för vilket ändamål och i vilket sammanhang gränserna skall dras, kanske också i vilken tid som den dras. Det är inte säkert att vi kommer att se på Europa likadant i morgon som i dag, om europeiska värden och europeisk kultur står sig starka gentemot andra krafter.
Politiskt sett tillhör Turkiet sedan länge den europeiska gemenskapen genom medlemskapet i Europarådet, medlemskapet i Nato på grund av dess roll i den europeiska säkerhetsstrukturen och genom det faktum att samtliga EU´s regeringar har beslutat att acceptera dess medlemsansökan och sedan ett i oktober 2005 också för förhandlingar om medlemskap i EU.
Historiskt är Turkiet platsen för den tidiga utvecklingen av europeiska samhällen. Det var här de första kristna församlingarna etablerades, som sedan kom att bli en del av det kristna romerska välde som etablerades på 300-talet. Här i Konstantinopel låg en gång Europas huvudstad, huvudstaden för det romerska väldet. Och den gamla grekiska kulturen formades även i det som vi i dag kallar Turkiet, liksom på Cypern och Kreta. Och, som kanske en liten utvikning, det är faktiskt härifrån Jultomten kommer, Santa Nikolaus, en biskop i Anatolien.
Men lika lite som ryska kartografer behöver bestämma gränserna för dagens Europa behöver kan geografin i gamla välden styra vår tids gränser. Men till skillnad från kartograferna har den gamla tidens geografi satt sina spår i kultur och vår egen verklighetsuppfattning.
Europa har inte vuxit fram som en idyll utan som ett växelspel mellan olika uppfattningar och strömningar som har flödat över gränser, i erfarenheterna av krig som har plågat generationer och i ekonomi och samhällsutveckling i en bredare uppfattning. En gång i tiden, i början på 1900-talet kallades Turkiet för Europas sjuke man. Det var efter det Ottomanska imperiets fall och när Turkiet försökte finna sin plats som en modern sekulär nation. Då fanns ett kulturflöde mellan kontinentens stora länder och Turkiet som präglade mode och synen på det moderna.
Det Ottomanska imperiet i sin tur fanns i hög grad närvarande i Europa, utanför Wiens portar vid två olika tillfällen men mer långvarigt på Balkan . Det bidrog till gränser som i allra högsta grad är märkbara i dag och som går mellan det muslimska, det katolska och det ortodoxa Balkan. Där möttes stora stater som Turkiet och Österrike i en ständig dragkamp på ett sätt som har satt sina tydliga spår samtidigt som Ryssland gav slaver sitt stöd. För svensk del var Turkiet en allierad mot Ryssland. Så såg det Europa ut som formade dagens. Det är inte bara den historiskt återkommande konflikten mellan Tyskland och Frankrike som har format Europa, ej heller den järnridå som under andra hälften av 1900-talet delade Europa mellan frihet och förtryck. I ett vidare Europa ser vi fler linjer som har delat Europa och fler klyftor att överbrygga.
Det är svårt att exkludera Turkiet från att vara en del av den europeiska strukturen, oavsett hur och var vi drar gränser. Det gäller också Ukraina och Vitryssland, för att inte säga Ryssland.
Ryssland är däremot en annan typ av land. Det sträcker sig över två kontinenter och är en världsmakt som heller inte har något intresse att vara med i EU.
Vad kommer ut ur allt detta? Att det inte går att med bestämdhet hävda exakt var Europa börjar och var det slutar eftersom det beror på om det är geografi, kultur, historia eller politiska värden vi avser. Och ej heller för någon av dessa variabler är sanningen absolut.
Viktigare är då att konstatera att de länder som är europeiska har en rätt att ansöka om medlemskap. Och uppfyller de kriterierna, som är de mest grundläggande europeiska värdena, då har de rätt att bli medlemmar. Och den frågan vi kan ställa oss är om de inte genom att uppfylla dessa värden och tillhör den europeiska geografin också är europeiska. Ett demokratiskt och sekulärt Turkiet som uppfyller kraven på mänskliga fri- och rättigheter och som vill bidra till att stärka Europas värden är ju inte mindre europeiskt än Schweiz som inte vill vara med. Den viktiga frågan är hur gör vi Europa, EU och europeiska värden så starka som möjligt. Genom att säga nej till dem som faktiskt kan göra anspråk på att vara europeiska länder eller genom att utvidga det europeiska samhällets institutioner?
Blir Europa tryggare genom att Turkiet är med eller genom att det ställs utanför? Blir EU starkare genom att säga nej till Georgien, som inte ens har frågat, och istället säga att de ska vända sig till ett Ryssland som utvecklas bort från europeiska värden?
Frågorna är många och vi behöver faktiskt inte svara på dem alla i dag. Vi kan nöja oss med att besvara dem när de blir aktuella mot bakgrund av vad vi då vet och hur vi då ser på Europa.