Ett systemfel i synen på muslimska diktaturer – motion till riksdagen

Ett systemfel i synen på muslimska och arabiska diktaturer

Det finns ett systemfel i den fria världens syn på på muslimska och arabiska regimer och folk. Det finns inget i vare sig islamsk tro eller arabisk kultur som förutskickar eller ursäktar att människor i arabiska länder förtrycks, torteras och förnedras.
Respekt för en annan kultur och för muslimsk tro får inte förväxlas med en tolerans av politiska system som bygger på grymt förtryck och förakt för människovärdet. Diktaturregimerna i arabvärlden är ett problem i sig för de människor de förtrycker men också den underutveckling som det totalitära förtrycket av den enskilde medborgaren leder till.
Den fattigdom och ekonomiska tillbakagång som präglar en stor del av den arabiska världen har sin bakgrund i ett förtryck som förnekar förändring och förnyelse, som romantiserar det statiska och upprätthåller det förflutna på bekostnad av medborgarnas rätt att tänka fritt och nytt och pröva nya vägar.
Ytterst är det ett angrepp på mänsklig värdighet som drabbar kvinnor och män. Medeltida rättssystem i förklädnad av religiös rättstolkning leder till stening, stympning, tortyr och avrättningar utan hänsyn till människolivets värde. Frånvaron av demokrati och öppet samhälle tränger undan bildning och civilisatorisk utveckling till förmån för hat, fördomar och politiskt förtryck som ytterst glorifierar våldsanvändning.
Religionen får inte vara en ursäkt för att politiska ledare inte skall stå till svars för ansvarslös politik
När en stor militärparad genomfördes i Teheran september 2003 med en demonstration av en ny ballisisk missil med en räckvidd på 170 mil skedde detta bland annat under parollen ”Israel måste utplånas. Det faktum att ett av FN:s medlemsländer, bundet av FN-stadgan, inte bara hotar med våld och krig utan faktiskt utplåning av ett annat medlemsland av Förenta Nationerna föranledde inte några reaktioner i Västvärlden utan avfärdas som om den typen av uttalanden inte behöver tas på allvar. De konflikter och det våld som präglar Mellersta Östern borde i själva verket leda till att man tog det på högsta allvar.
Det är ett systemfel när den fria världen betraktar detta som en funktion av muslimsk kultur och religion. Det är en nedvärdering av människor som har samma rätt till mänskliga fri- och rättigheter som vi, som har samma ansvar för sina handlingar som människor från andra kulturer och annan religiös tillhöriget. Och det är inte att visa respekt för Islam att acceptera att den förknippas med våld och förtryck.
Detta systemfel leder till att man i viljan att vara tolerant och visa respekt mot en annan kultur, inte håller islamska diktaturer och ledare i Mellersta Östern ansvariga för det förtryck och den förnedring som drabbar deras folk. Därmed bidrar den fria världen till det politiska och faktiska manöverutrymmet för de ledare som använder sig av hatet och förtrycket som sina medel för att regera.
Araber och muslimer har samma rätt till demokrati och fri- och rättigheter som alla andra världsmedborgare
Arabvärldens medborgare har samma rätt till respekt för sina mänskliga fri- och rättigheter som varje annan person. Att tidigare generationer blivit förtryckta gör inte förtrycket lättare att leva med. Att människor har stympats och avrättats, att kvinnor har stenats gör det inte lättare att acceptera för den som nu står inför hotet att stympas, avrättas eller stenas. I den mån det är en tradition har den inte ett större berättigande i dag för det. Ett förtryck som drabbar människor får aldrig skyllas på eller ursäktas av föreställningar om kulturell tradition eller religionens krav.
Genom att i det tysta acceptera eller i praktiken upplåta ett politiskt utrymme för den typ av regimer och politiska ledare vi i dag ser i arabvärlden underminerar vi och försvagar vi dem som kan och vill företräda demokrati, respekt för mänskliga fri- och rättigheter och mänsklig värdighet. Vi tillåter att diktaturens värdessystem får sätta sin prägel på samhällen och länder som tyngs av fattigdom och underutveckling och som genom sin geografiska tillhörighet är en del av ett av världens mest konflikttyngda områden.
Samtidigt tillåter den fria världens ledare därmed ett ansvarslöst uppträdande i inrikes- och utrikespolitik vilket underförstått ursäktas med att man inte kan kräva av arabiska ledare vad vi måste kräva av alla andra. Det är förödade för fredsprocessen i Mellersta Östern liksom för stabiliten i regionen som sådan.
De diktaturer vi i dag ser i denna delen av världen är i sig själva ett hot mot fredsprocessen mellan Israel och palestinier men är också ett hot mot stabiliteten i regionen i sin helhet och mot andra delar av världen. Detta måste sätta sin prägel på svensk utrikespolitik liksom på EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.
På motsvarande sätt som de socialistiska diktaturerna i Sovjet och i Europa under efterkrigstiden utgjorde ett hot mot fred och demokrati, inte bara riktat mot sina egna medborgare och övriga Europa utan också i en global bemärkelse ser vi nu hur dikaturregimerna i Mellersta Östern utgör ett hot med en global räckvidd.
Sovjetsystemets fall innebär inte att diktaturernas hot mot freden är förbi
1990-talet var på många sätt ett omvälvande decennium i den internationella politiken. Den sannolikt viktigaste och på lång sikt mest betydelsefulla utvecklingen var sammanbrottet för de socialistiska planekonomiska diktaturerna. Under decennier hade de förtryckt och förnedrat sina medmänniskor i former som inte får glömmas utan alltid måste påminnas om för att förtrycket aldrig skall kunna upprepas. Genom sin närvaro utgjorde de ett hot mot frihet och demokrati i sin omvärld. Lika glädjande var apartheidsystemets försvinnande i Sydafrika.
Miljontals människor som levt i kommunismens respektive apartheidsystemets politiska förtryck och ekonomiska misär kan nu se fram emot en bättre framtid med demokrati, frihet och marknadsekonomi. För Sveriges geografiska närhet och den europeiska kontinenten kan denna utveckling inte nog underskattas. Alltsedan andra världskriget var Europa en splittrad kontinent med det kalla kriget. I väst levde människorna i frihet, demokrati och blomstrande ekonomier. I öst rådde massfattigdom och politiskt förtryck.
NATO:s militära överlägsenhet var dem avskräckningsmekanism som garanterade att det fria Europa förblev fritt. Sveriges starka försvar bidrog till stabiliteten i vår del av världen. Först efter att kommunismen bröt samman blev det möjligt att bygga ett nytt Europa där demokrati, frihet, öppna gränser och marknadsekonomi blivit ledstjärna i de allra flesta länderna.
Något konventionellt krigshot av det slag som kom att prägla det kalla krigets decennier föreligger inte längre. Utvecklingen i Europa är en tydlig illustration av den gamla sanningen att verklig fred mellan människor blir möjligt först när demokratin vinner utbredning. Demokratier går inte i krig med varandra.
Demokratier startar inte krig med varandra
Redan stora filosofer som Immanuel Kant och John Locke beskrev hur fredliga unioner av liberala republiker kan skapas och därmed bidra till freden länder emellan. Vare sig Kant eller Locke hade några tydliga erfarenheter av hur demokratier uppträder mot varandra. De lärdomarna har kommit senare. Men deras teoretiska insikter är giltiga än idag. Demokratiska regeringer är valda av folket och står till svars inför dem. Normalt brukar människor föredra fred framför krig. Detta faktum kommer till allra starkast uttryck i fria och öppna samhällen där grundläggande värden som respekten för människors fri- och rättigheter ligger som bas för samhällsutvecklingen. Demokratiskt valda regeringar får mandat att undvika konflikter och minimera riskerna för dem.
Diktaturer lever på att förtrycka sina medborgare och behöver sina interna och externa konflikter. De får sin livsluft genom att odla motsättningar mellan människor och folk. Därigenom kan de också låta andra ideal överordnas demokratin, friheten och respekten för den enskilde. Genom att hänvisa till en hotfull omvärld söker man legitimera behovet av inhemskt förtryck. Andra världskriget startades av de nationalsocialistiska dik