Ett Sverige som är samlat och starkt. Det är kanske det mest viktiga och bästa vi kan se ur det som hänt sedan larmet kom 14:53 på fredagseftermiddagen. En gemensam sorg och ett deltagande med de drabbade. Det är ett starkt samhälle.
Stoltheten och uppskattningen över hur polis, brandkår och räddningspersonal agerade är också omfattande och uppenbar. Det gäller också människors vilja att hjälpa och ge stöd. En viktig del i den samlade tryggheten inför det oväntade som vi tyvärr har väntat på är just den samlade krishantering som poliser och andra på plats omedelbart stod för och att den samlade insatsen, polisiärt liksom den räddande och den vårdande, fungerade skickligt och beslutsamt. Det svenska samhället fungerade väl.
Medias rapportering var i grunden skicklig. Journalister som fanns på plats agerade långt framme och bidrog till att sprida klarhet om situationen och dess utveckling. Redaktioner förmådde agera och förmedla. Men det finns skäl för oss alla att ifrågasätta hur media ibland uppenbarligen agerade på ett sätt som kunde störa den polisiära insatsen, röja dess syften eller avslöja var och hur och med vilka den ägde rum.En krönika som spreds om att kommunikationerna brutit samman i ett oförberett samhälle blev ett lågvattenmärke, inte minst eftersom den kunde ha spridit en oro som var obefogad. Det var djupt fel, dels eftersom de inte brutit samman men tågtrafiken medvetet stoppats i vad som kunde vara en pågående fortsatt terrorattack, och ett uttryck för att ledningen fungerade, och fel eftersom vi inte var oförberedda. Allvarligt är också hur traditionella media vävde in sig i de rykten och felaktigheter, bland annat om skottlossning, som spreds i sociala media. Men kanske än viktigare är den klokhet och stabilitet som ändå har präglat våra stora tidningars ledande kommentarer och reflektioner.
I krisens situation har alla ett samhällsansvar och ett ansvar gentemot dem som är utsatta och de som riskerar sina liv. De flesta media och deras företrädare levde upp till det men inte alla. Och ju viktigare media det handlar om desto allvarligare blir även enskilda brister när vikten är som störst att bevara stabilitet och förtroende.
I diskussionerna efteråt är det notabelt att den tyckande mediala eliten gärna vill se och benämna rättsstatens aktioner mot terrorism som repressiva. Det är en gammal dialektik som underminerar förmågan att se hur viktigt det är att rättsstaten kan fungera även när krisen, attacken eller terrordådet ännu inte har slagit till.
Ett lågvattenmärke av oförståeligt djup är när en annan krönikör tweetar och hävdar att detta nu visar att IS och SD är likvärdiga organisationer, i en devalvering av ord, nyanser och framförallt avgörande skiljelinjer. Sverigedemokraterna har för mig oacceptabla uppfattningar men det är att inte förstå vare sig IS eller terrorns krafter om man likställer uppfattningar man ogillar med det brutala mördandet som IS står för. Då har man inte förstått den terror som människor utsätts för i Mellanöstern, och man har heller inte förstått det som gör SD till ett parti som är särskilt, liksom Vänsterpartiet är det på ett annat sätt.
Naiviteten får vare sig nu eller i framtiden vara en utgångspunkt för analys kring hur Sverige ska fungera vare sig i arbetet för att avvärja terrordåd eller för att kunna ha förutsättningar att skydda sig mot terrordåd som kan vara längre och än mer omfattande än det vi nu sett. När människor söker sig till terrorns organisationer är det i terrorns tjänst och ska behandlas som så. När kriminalitet sätter sig i våra bostadsområden måste man med kraft bekämpa dem som står för den. Människor som inte vill acceptera de regler vi lever efter har ingen automatisk rätt att fortsatt få leva här. Vi ska vara en fristad för dem som har flytt, inte för dem som fortfarande jagar eller trakasserar dem som flytt. Vapeninnehav ska betraktas som grov brottslighet och leda till omedelbara åtgärder. Arbetet mot våldsbejakande extremism måste skötas med konsekvens och kraft, inte med oorganiserad verklighetsflykt. Hemvändande som återvänder från terrorism och stöd till mördande ska bemöta som terrorister och inte som oskyldiga hemvändande.
Den förmågan vi som samhälle, som så många människor visade, hade att möta krisen när den kom måste vi också utnyttja till att motarbeta nya hot mot vårt samhälle.