Jag får ofta frågor från olika europeiska företrädare om det är sant det som skrivs om Malmö i internationell press, om Malmö som en stad som präglas av judehat och förföljelser. Frågan besvärar mig av två olika skäl.
För det första bygger frågorna ofta på en bild som blir förvrängd och förstorad och med en 30-talsantydan. Alltför många hatbrott, alltför många glåpord och hot och alltför många uttalanden om judars skuld till det hat som drabbar dem ger en bild som jag vare sig känner igen som verklighet eller vill kännas vid som svensk.
För det andra därför att bilden trots allt bygger på det som har hänt och händer. Det finns en sanning bakom de långtgående beskrivningarna. Hatbrotten och hoten finns där och de känns mycket tydligt för judiska malmöbor. När de känner otrygghet på grund av att de är judar har vi misslyckats i en av det öppna samhällets mest fundamentala uppgifter, att värna om respekten och tryggheten liksom om varje medborgares och individs rätt till sin tro och övertygelse.
Även om man rensar för överdrifterna i internationell rapportering, som skadar bilden av Malmö, kvarstår faktum att det finns otrygghet orsakad av antisemitism.
Det gör saken värre att Malmös politiska ledning istället för att bekämpa denna antisemitism och istället för att stå upp mot den brottslighet som bygger på grumliga konspirationsteorier, kategoriserande av judar och skuldbeläggning av dem, i själva verket artikulerar det som är antisemitismens olika föreställningar.
Genom att nu senast i Magasinet Neo hävda att Malmös judar i någon slags dold eller öppen samverkan med Sverigedemokraterna bedriver hatpropaganda mot muslimer förbigår Ilmar Repalu att det är mot judar som hatet och hoten, liksom brotten, har riktats och bidrar istället till att legitimera hatet. Det är så klassisk antisemitism att skuldbelägga offren att det är obegripligt att det kan uttalas i Sverige 2012 och än mer obegripligt att det uttalas av ledningen för Sveriges tredje största stad.
Det är inte första gången Reepalu skuldbelägger judar i Malmö. Tidigare har de skuldbelagts för att de inte uttryckt de uppfattningar om Israel, som han anser att de bör inta. Deras bristande avståndstagande till Israel var därför en förklaring till hatbrott mot dem.
I Sverige, som i många andra länder, har vi spänningar och motsättningar mellan olika grupper av människor. Intoleransen finns alltid under ytan. Men jag har den förhoppningsfulla uppfattningen att vi trots allt i det stora hela har lyckats motverka främlingshat, rasism och antisemitism även om vi ständigt påminns om att de finns och drabbar människor och vårt samhälle.
Ansvarsfulla politiska ledare bör vara klara och tydiga för toleransen och för allas lika rätt och bekämpa dem som kategoriserar i grupp och ras.
Men socialdemokraternas ledning i Malmö gör tvärtom. Den underblåser återkommande inställningen att det är acceptabelt eller försvarbart att hata och hota. Och det är ett svek mot dem som hatas och hotas. Det är obegripligt. Och det är förkastligt.
Hur länge kan socialdemokraterna nationellt och deras partiledare vara tysta?
Gunnar Hökmark (M)