Det är inte ett starkare USA som växer fram i det mönster som primärvalskampanjen ger. Tvärtom ser vi ett allt mer delat och förvirrat amerikanskt samhälle som ger det oklart och osäkert om vilken roll och vilken förmåga USA kommer att vilja ha i världen.
Donald Trump delar inte bara det republikanska partiet utan skulle också som president, redan som kandidat, dela det amerikanska. Trump för tillbaka USA till de stämningar och konflikter som det amerikanska samhället frigjort sig från steg för steg, aldrig fullständigt men likväl med en avgörande skillnader mot det 1950-tal och 1960-tal som gav upphov till medborgarrättsrörelser och en ny amerikansk agenda på båda sidor partipolitiken. Trump leder och entusiasmerar inte genom att lyfta fram goda värden utan genom att grotta sig i de dåliga.
Blotta tanken att Trump skulle bli president är en varningssignal för allierade till USA i alla delar av världen. Förutom att han är opålitlig och inkonsekvent tenderar han att hylla, ursäkta eller försona med totalitära krafter samtidigt som han har en dimmig föreställning om hur extremism och terrorism bekämpas. Genom sitt förakt för andra människor föder han extremism och delar den fria världen. Bara det faktum att frågan har rests om han ska få resa in till Storbritannien visar att han är en söndrande kraft och att det dessutom är svårt att veta för vad han är en kraft.
Trumps kandidatur skadar USA och landets trovärdighet och anseende. Den försvagar de allianser som USA är en avgörande del av. Den skapar nya osäkerheter och hot. Det finns ingen möjlighet att denne person kan göra USA stort. Han kan bara göra skada.
En lugnande faktor är att han troligtvis inte blir vald men som vi sett kan inget uteslutas. Och, tyvärr, bara det faktum att han kommit så långt som han har gjort, säger något om det amerikanska samhället som ger anledning till oro.
Men det allra mesta talar för att han inte blir vald även om det nu synes som att han kommer att vinna det republikanska partiets kandidatur. Det är en katastrof för republikanerna som parti och kommer att vara det för lång tid. Den interna sammanhållningen liksom partiets ställning och trovärdighet i alla de olika väljargrupper som formar den amerikanska valmanskåren undermineras av Trump.
Med nödvändighet kommer de förnuftiga delarna av den amerikanska väljarkåren, inklusive republikaner att rösta på någon annan. Att demokraternas kandidat blir Clinton torde vara närmast säkert. Att någon annan oberoende kandidat då träder fram är mindre sannolikt. Det finns många svagheter med den clintonska kandidaturen. Frågan om emailhantering kan synas vara en marginell fråga men handlar om synen på makten och det offentliga ansvaret. Clintons politiska agenda i säkerhets- och utrikespolitik präglas av en stabilitet som är en fördel. Den inrikespolitiska agendan för att förändra och reformera USA där mer oklar.
Oavsett detta visar tisdagens resultat att USA fortsatt kommer vara en tveksam världsledare och svagare än vad vi historiskt har sett i bästa fall. I sämsta fall en supermakt som är oberäknelig och opålitlig. Det är inte någon tid för Europa att dela sig och fragmentera. De som driver Storbritanniens utträde är EU må irritera sig på europeisk byråkrati i tron att någon brittisk inte finns men de har förlorat perspektivet på vad grunderna i samarbetet handlar om. Putin, Assad, klimat, inre marknad, flyktingar, ekonomisk kris, Ryssland i Syrien, Kinas växande makt och den fria världens behov av styrka talar för ett starkt Europa som ser skogar istället för att bita sig fast i träd.