Nu i slutet av några dagars möten i Serbien. Ett land som för bara 20 år sedan var en del av de konventionella krig som präglade stora delar av 1990-talet på Balkan. I krigets spår fanns alla dess grymheter. Massvåldtäkter, avrättningar och etnisk rensning.
När Slovenien 2004 blev medlem i EU var det ett första steg för europeisk rättsordning och fred på västra Balkan. Kroatiens medlemskap 2013 blev ett andra steg. För mig som fram till medlemskapet var ordförande för Europaparlamentets delegation för att följa förhandlingarna var det slående hur snabb omvandlingen i Kroatien blev med möjligheterna till medlemskap. Ett i grunden sydeuropeiskt land, med en lång tradition i det europeiska samhället, lämnade bakom sig sin identitet från Östeuropa och Balkan. Kroatien blev ett europeiskt land och en medlemsstat i EU.
Gårdagens och dagens möten i Belgrad i en gemensam kommitté med det serbiska parlamentet och Europaparlamentet handlade om att diskutera och följa utvecklingen och framstegen i förhandlingarna. De pågår inte isolerade från andra skeenden på Balkan. Även med Montenegro sker förhandlingar där siktet liksom för Serbien är medlemskap 2025. Lång bit kvar och mycket som måste hända under den tiden. Och andra länder är kandidater för att i framtiden inleda förhandlingar.
Det är också dessa länder som utsätts för stark rysk påtryckningspolitik. I Montenegro genom ett från Ryssland understött försök till statskupp. I Serbien genom att de gamla banden till Moskva upplivas genom ryskt agerande. Det gäller energisektorn liksom media och den ortodoxa kyrkan. Det handlar om en propaganda som sätter fokus på etnisk identitet istället för individuell frihet. De gamla motsättningarnas krafter söker stöd i det ryska auktoritära, som också ger en möjlighet att rättfärdiga eller glömma krigsbrotten men återuppliva århundraden av konflikter och motsättningar. Det nya söker stöd i europeisk demokrati och gemenskap, med modernisering, rättsstat, kamp mot korruption och den grova kriminalitet som är ett arv från krigen under 1990-talet.
Den dag Serbien, och Montenegro, kommer med som medlemmar är det efter politiska reformer och en politik som riktat sig mot korruption och grov kriminalitet. Det är uppenbart att det kommer att ge utvecklingen på västra Balkan en annan inriktning än om motsättningarnas krafter vinner, våldets logik triumferar och demokratisk utveckling ersätts med ryskt inflytande och auktoritärt styre.
Det är denna utmaning som är Europas och Europeiska unionens. På 1990-talet såg vi konsekvenserna av den mörka vägen, liksom vi decennier tidigare sett det i krigen under 1900-talet och det kalla kriget. Flyktingarna, den etniska rensningen, kriget och de kriminella ligor de förutsatte. I dag kan vi också se ett Ryssland som stärker sin position där och gärna går vidare om man inte möter ett motstånd. Så ser verkligheten ut.
För mig är detta ett av de många självklara argumenten för ett Europa och ett EU som håller samman kring det vi värnar gemensamt. Det ger en möjlighet till utvidgning och därmed en utvidgning av demokrati, rättsstat och fredlig utveckling. Det är detta som Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna i sin blindhet för följderna av totalitär makt och motsättningar vill riva upp. Inte bara att Sverige inte ska vara med utan att EU inte ska finnas.
I vårt närområde skulle det innebära att de baltiska staterna skulle drivas till att bli ryska lydriken. Utvecklingen i Central- och Östeuropa skulle utan de gemensamma institutioner drivas bort från Europa. Samtidigt skulle vi inte ha någon gemensam inre marknad, inte någon bas för den digitala ekonomins utveckling, inte någon gemensam miljö- och klimatpolitik, ingen gemensam energipolitik och ingen förmåga att hävda fri handel i världen. Det är ingen tvekan om att detta är en utveckling Ryssland skulle gilla. Tyvärr är det ingen tillfällighet att just Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna delar den bild av europeisk säkerhetspolitik som Kreml försöker förmedla i sin desinformation.
Det är därför vi behöver en målmedveten politik som utan att förfalla i ständiga hyllningar till EU som sådant och allt som beslutas ser till att vi använder oss av den Europeiska unionens gemenskap till att forma ett bättre Europa. Varje beslut blir inte som vi vill, precis som i Sverige, men varje gemensamt beslut binder oss samman i en värld där inget land kan stå starkt ensamt.