Så får Sverige nu ytterligare ett mandat i Europaparlamentet. Samtidigt när det röstades igenom besegrade vi också den elitistiska tanken på särskilda Europalistor, eller så kallade transnationella listor, som bygger på tanken att man på europeisk nivå ska välja ett antal ledamöter i Europaparlamentet, utan förankring i valkretsar och länder och i tron att man därmed tillvaratar det europeiska intresset bättre. Som om det är bättre att de valda inte behöver bry sig om sina väljares uppfattningar och heller inte företräda dem.
De som ständigt romantiserar det centrala i tron att det är mer Europa än det Europa som formas i Ystad, Helsingfors, Valencia och över hela Europa, var entusiastiska över tanken att man inte skulle behöva tyngas av väljarnas bekymmer och uppfattningar, som de Grönas gruppledare formulerade det: ”candidates on a trans-national list would be obliged to advocate the same line throughout the EU, without adapting to sensibilities of voters in the country they are operating”.
Motsvarande var budskapet från den liberala gruppens företrädare. Tron på att det finns ett europeiskt ideal bortom väljarnas demokratiska vilja är inte bara elitistisk utan också fåfäng och dum och dessutom skadlig för hela tanken på ett starkare sammanhållet Europa.
Efter närmare ett halvårs agerande fick vi en majoritet mot denna överhetslista samtidigt som vi nu säkrat ett ytterligare svenskt mandat. Det är en ökning med tre under de senaste mandatperioderna. Steg för steg har jag varit med om att få ett stöd för en ”degressiv proportionalitet” som ger mer inflytande till mellanstora länder. Så nu hoppas jag att dessa mandat ska komma moderater till del i kommande val. Det vore inte mer än rätt.