Det är en paradox att samtidigt som vår del av världen har blivit fredligare så används det svenska försvaret allt mer för att lösa svåra och farliga militära uppgifter. Bosnien, Kosovo, Afghanistan och Kongo ger tydliga exempel vad som i dag krävs av det svenska försvaret och vad Sverige och Europa måste kunna bidra med för att ge allvar åt ord om internationell rättsordning och krishantering. Det innebär att svenska militära förband deras utrustning, deras utbildning och deras ledning dagligen prövas på ett sätt vi med några enskilda undantag inte varit med om på mer än två hundra år.
Detta borde vara en tankeställare för alla dem som i frånvaron av det kalla kriget och ett stort och tydligt sovjetiskt hot anser att försvaret nu kan nedrustas. Min uppfattning är att vi nu istället står inför utmaningar som kommer att ställa fortsatt mycket höga men annorlunda krav på det svenska försvaret.
De många olika mindre hoten som präglar dagens värld kommer att kräva väl så mycket uppmärksamhet och resurser som en gång det stora hotet. Och sannolikheten för att några av de små hoten blir till verklighet är större än den var för det stora hotet. Detta faktum präglade attacken mot World Trade Center, attentatet på Bali liksom krigen i Afghanistan och Irak. Sverige skiljer sig inte från den övriga världen genom att vi kan stå vid sidan om detta. Tvärtom är dagens värld sådan att ingen kan stå vid sidan om, oavsett geografins förutsättningar.
De konflikter som i dag drabbar världen är klassiska militära konflikter. Det gäller i hög grad de krig vi sett under det senaste dryga decenniet. Kuwait, Bosnien, Kosovo, Afghanistan och Irak är alla tydliga exempel på detta. Samma typ av motsättning gäller även i konflikter som inte brutit ut i krig. Kina och Taiwan, Indien och Pakistan, Nord- och Sydkorea. Detsamma gäller en lång rad av de olika interna konflikter som präglar många av världens underutvecklade länder. Det är militära vapen som mer än något annat hotar stabiliteten, freden och människors liv. Mer modern än så har inte världen blivit.
Jag säger detta för att det finns en tendens i den säkerhetspolitiska debatten att tala om de nya hoten som något som finns på en egen arena, som ersätter de klassiska militära hoten och rent av är större än dem. Det är snarare så att de nya hoten sänker tröskeln för att politiska konflikter skall övergå till militära konflikter samtidigt som de också lättare sprider konflikter. Vare sig kriget i Afghanistan eller i Irak hade blivit av om det inte varit för att de asymmetriska hoten tvingat fram en militär våldsanvändning. De nya hoten ställer fler och nya krav på militär förmåga hos de länder som vill kunna värna sin egen suveränitet och bidra till världssamfundets insatser för fred, inte färre.
I en värld som präglas av instabilitet, ökad risk för användning av massförstörelsevapen och andra vapen som bidrar till att göra små eller regionala konflikter globala går det inte att avskriva risken för väpnade angrepp mot Sverige i någon form, vare sig det är från en stat eller från en terrororganisation. Det måste vara försvarets första och mest primära uppgift att kunna möta dessa hot.
Det måste utformas för att kunna utveckla militär förmåga och väpnad strid gentemot ett brett spektrum av hot mot vår självständighet och säkerhet. Det kan gälla större terroristangrepp som ställer krav på militär förmåga. Det kan gälla militära påtryckningar och hot som föds ur en oroligare utveckling i vår egen region. Det kan gälla att med stabilitet möta den osäkerhet som politiska konflikter och motsättningar i vår egen del av världen kan leda till och som kan urholka den säkerhet som vi förutsatt att utvidgningen av Nato och EU leder till.
De hot som vi måste kunna möta är av den naturen att vi måste kunna möta dem gemensamt med andra av det enkla skälet att varje större hot som riktar sig mot Sverige alltid kommer att rikta sig mot fler än oss. För min del är detta ett bidragande skäl till varför Sverige bör inträda i Nato. Vi behöver kunna påverka den säkerhetsstruktur som alla numera är överens om är en förutsättning för vår egen säkerhet. Men oavsett alliansfrågan måste det svenska försvaret utformas för att kunna möta hot och väpnade angrepp tillsammans med andra.
, Det är dags att sluta dra en gräns mellan förband för internationella insatser och förband för försvaret mot väpnade angrepp. I dag har vi i praktiken två olika försvarsmakter, en för användning i internationella operationer och en för att kunna använda här hemma. Det måste vara samma typer av förband som vi använder internationellt som vi använder i Sverige och de vi använder för att möta hot som riktar sig mot Sverige måste vara lika välutrustade och utbildade som de vi sänder utomlands.
, Vi bör utforma det svenska försvaret för i första hand de uppgifter som vi som nation måste kunna möta men skall utforma insatsberedskap och förmåga som motsvarar de uppgifter som internationella insatser kräver. Tillsammans lägger dessa uppgifter en grund för hur det svenska försvaret bör utformas. På den grunden bör vår förmåga att agera med andra länder utvecklas.
, Europa har i dag en alldeles för liten militär förmåga för att kunna bidra till den internationell fred och stabilitet. EU bör fördubbla den militära insatsförmåga som dagens mål om förband motsvarande 60 000 soldater ger uttryck för. Skall Sverige kunna bidra till detta måste ett dimensionerande krav vara att vi skall kunna delta med motsvarande tre bataljonsgrupper i gemensamma insatser i andra delar av världen, med den beredskap, utbildning och förbandsproduktion som detta kräver. Motsvarande förmåga bör vi ha vad gäller sjö- och luftstridskrafter.
För att klara denna insatsförmåga under de kommande åren måste två krav uppfyllas. För det första måste vi uppnå en högre beredskap genom en ny ordning för värnpliktsutbildning kombinerad med kontraktsanställning. För det andra måste morgondagens försvar utformas med det bästa i dagens arv som grund. Med dessa förutsättningar kan det svenska försvaret kombinera en högre beredskap för vissa förband med en utbildning och grundorganisation som ger en uthållig förmåga till både beredskap och insatser.
Varje år kan värnpliktsutbildningen förenas med frivillig kontraktsanställning vid något av våra insatsförband. Cirkulerar denna kontraktsutbildning av värnpliktiga mellan olika förband kommer vi vid varje givet tillfälle ha både förband som är omedelbart tillgängliga och andra som har en mycket kort beredskap. Vi kommer genom detta dessutom få förband i reserven som har en mycket god utbildning och övning, förutom de erfarenheter som kan komma av att ha använts som insatsförband.
Genom en sådan inriktning kommer vi över tiden ha en mycket större förmåga att med omedelbarhet ingripa med kvalificerade förband mot angrepp av olika slag som riktar sig mot Sverige och det svenska samhället.
Det är de förband som bäst uppfyller dessa krav som bör prägla morgondagens försvar. Det måste bygga på det arv som vi i dag har. Låt mig ge några exempel på hur arvet kan användas.
Pansarförband har ett bra skydd och en tydlig verkan mot dem som vill utmana dem, oavsett om det gäller fredsbevarande, fredsskapande eller insatser för att skydda våra storstäder eller andra strategiska centra. Om det finns någon erfarenhet som är otvetydig från Irak-kriget är det att de allierade i princip inte hade några förluster i pansarförband. Amfibieförband har en kvalitet och rörlighet som gör dem till mycket kvalificerade förband i olika typer av situationer som den nya hotbilden kan skapa, både utomlands, kring våra storstäder och i våra sjöfartsleder. Våra ytstridskrafter och ubåtar ger en grund för ett modernt nätverksförsvar och kan motverka många av de hot som finns i en skala mellan väpnade angrepp, säkerhetspolitisk instabilitet, organiserad brottslighet och incidenter. Specialförband och luftburna förband har en hög rörlighet och spelar en stor roll gentemot en hotbild som präglas av många olika små hot, vare sig det gäller terrorism eller okontrollerade militära förband i vår närhet.
Sverige måste ku