Reaktionerna mot tanken att fler ska kunna arbeta längre är intressanta på olika sätt.
Dels eftersom många av reaktionerna präglas av att arbete är något negativt för den enskilde. Det är tvärtemot vad debatten annars handlar om.
Dels eftersom många verkar förutsätta att det finns en begränsad mängd jobb, utöver det finns inget arbete att utföra, verkar man tro.
Dels eftersom det finns en förhoppningsfull inställning att allt fler kan vara pensionerade under en allt längre tid efter arbetet utan att det påverkar pensioner och skatter. Det är i det närmaste en attityd av det slag som ledde Grekland in i krisen.
Och dels eftersom det verkar finnas en föreställning om att den längd på arbetslivet som kom att sättas i början på 1900-talet i industrisamhällets inledning också förutsätts vara den optimala 100 år senare i en helt annan typ av ekonomi. I kunskapssamhället blir varje individ i sig viktigare och har ett större kunskapskapital med sig för varje år som går.
Om arbetslivet är bra för den enskilde, om äldre i dag är friskare och piggare än i går och om man lever längre och det ständigt finns nya arbetsuppgifter som vi behöver få utförda vi är det inte orimligt att diskutera hur fler ska kunna arbeta längre liksom hur det bör blir lättare att byta jobb och karriär under arbetslivets gång. En rörligare arbetsmarknad ger fler kunskaper, jobb som passar den enskilde bättre och tar bättre vara på den enskilde.