Grekland förefaller inte bara vara ostyrbart i växande omfattning utan också ohjälpbart. Efter det att i närtid uppskjutna och extraordinära toppmöten lett fram till ett historiskt sett unikt hjälpprogram har den grekiska regeringen nu sagt att den vill låta det vara en öppen fråga om man överhuvudtaget ska göra sin del eller ej. Och den egna delen är detta sammanhanget högst rimlig, nämligen se till att man kan betala sina skulder.
Den grekiska regeringens agerande nu sätter själva den grekiska staten i fara. Tvärtemot vad demonstranter och andra anser handlar hjälppaketen om att Grekland ska kunna finansiera viktiga utgifter. Utan hjälppaketen kommer Grekland inte kunna betala mycket utgifter alls. Och det fria fallet för ett samhälle har nu Papandreou i praktiken valt som en sannolik möjlighet. Och i och med risken för detta påbörjas sönderfallet. Det är svårt att se att den grekiska regeringen nu kommer kunna göra några av de åtgärder som är nödvändiga och som den lovat.
Det kan vara svårt att överhuvudtaget säkra funktionerna hos viktiga offentliga institutioner, där redan i dag strejker bryter underminerar förmågan att styra landet. I praktiken har Europa nu en stat som inte fungerar. Det gör inte den ekonomiska och finansiella krisen mindre, däremot ser vi nu en politisk kris växa fram som är fundamental.
Hur har det blivit så här? Ja, ett svar på den frågan är att den grekiska staten kanske inte någon gång har fungerat så som vi tänker oss att en stat ska fungera. Det har bundit fast Grekland i ett stillastående av en reglerad och byråkratiserad ekonomi, ineffektivitet och där bristande tillväxt har lett till inflation i löften, som en kompensation för det som inte gått att skapa genom arbete och företagande. Och den synliga tryggheten inom EU och euron har säkerligen lett till att långivare varit mindre kritiska. Mängden av bidrag till den grekiska ekonomin har samtidigt lindrat reformbehovet. Och en politisk elit som inte tagit sitt ansvar som elit utan istället valt populismen under decennier.
Men det vi ser nu är inte EU:s kris eller eurons, det är däremot en politisk, ekonomisk och demokratisk kris som drabbar EU, Europa och den globala ekonomin. Och någonstans finns det en risk för att den politiska krisen skapar nya och större problem. Det understryker behovet av ett stabilt EU, som fokuserar och agerar med de förutsättningar som finns i dag.