Ett nytt parlament börjar nu sitt arbete. Förändringarna är inte så stora som alla politikens spekulanter vill göra gällande.
Den stora nyheten bland svenska journalister var valnatten att det gick en grön våg genom Europa, vilket baserade sig mer på allmänna förhoppningar och den faktiska framgången de tyska Gröna fick.
Den senare framgången berodde sannolikt till en huvuddel på den politiska geografin i Tyskland där den stora koalitionen mellan CDU/CSU och SPD blivit till den lilla och nu allt mindre. De Gröna blev i praktiken det ledande oppositionspartiet, inte minst eftersom man kommit att bli ett mer liberalt parti än sina svenska och flertalet europeiska motsvarigheter.
Den gröna vågen, som var söndagskvällens upprepade stora nyhet, var emellertid vare sig då eller senare mer än en ökning från 7% i Europaparlamentet till 9%. Och två procent är inte mycket till våg. Inte ens tolkningen att det svenska Miljöpartiet, som jag såg en del av journalismens analytiker hävda, kunde gått tillbaka mer än det gjorde är ett uttryck för en grön våg.
En större förändring var den socialistiska sidans tillbakagång. Kommunisterna, som socialistgruppen, och de svenska socialdemokraterna, sagt sig vilja samarbete mer med för att motarbeta extremism gick tillbaka med 7%. Och så självfallet förändringarna i den borgerliga politikens centrum.
EPP gick tillbaka medan de politiskt närstående partierna i den liberala gruppen dels gick framåt och dels fick nya medlemmar i form av Macrons parti. Men i stort höll den bredare icke-socialistiska grupperingen dessa två utgör – vad vi i Sverige kommit att kalla alliansens partier, och där de svenska allianspartierna ingår – sin sammantagna storlek samtidigt som nationalister av olika slag växte och socialister av olika slag gick tillbaka. Så har jag inte sett någon journalist beskriva det men så är det.
Det innebär också att vi nu har ett centrum i parlamentet som kan sägas bestå av EPP, Socialister, Liberaler och Gröna. Beroende på hur olika partier i ECR-gruppen agerar och vill luta sig innebär det att politikens centrum har mellan 513 och 574 mandat att luta sig mot när det gäller att formera majoriteter för en ny kommission och för de val som nu måste göras. Det är också i detta spektrum som majoriteter för politik och lagstiftning kommer att utformas.
I parlamentet diskuteras nu frågan om hur en ordförande för kommissionen ska kunna utses. De stora partierna har i sitt eget intresse förklarat att det ska vara en spetskandidat, ett system som utgör en artificiell demokrati men som saknar resonans bland väljare och stöd i föredraget.
Det är svårt att se att en tillräcklig majoritet bland de 500 till 570 ledamöter som i varierande form vill ta ansvar skulle se EPP-gruppens ordförande Manfred Weber som en samlande lösning. EPP är visserligen den största gruppen men därför inte den största koalitionen och EPP kan knappast hävda att vi gick framåt.
Det gör att spetskandidatsystemet kommer att utsättas för en betydande press de kommande dagarna och veckorna. Det förstärks av att medlemsstaterna och regeringarna inte gillar detta system, möjligtvis den tyska regeringen undantaget men även där kan entusiasmen i den lilla koalitionen ifrågasättas, och av att det saknar stöd i fördraget som istället säger att medlemsstaterna ska ena sig om ett förslag.
Det är emellertid många poster som ska fördelas. Det är inte bara kommissionsordföranden utan också den förste vice ordföranden samt utrikeskommissionären tillika Höge Representanten.
Dessa positioner kommer som alltid tillsättas mot bakgrund av valresultatet och den styrka som olika partigrupperingar kan tillräkna sig i parlamentet och i rådet. Det skiljer sig inte så mycket från tidigare gånger, något som många vill se att det gör, på grund av den gröna vågen som inte var en våg och på grund av nationalisternas framgångar, som inte rubbar centrums dominans.
Det som är nytt är att den liberala gruppen, tidigare Alde nu ” Förnya Europa” klatschigt uttryckt, spelar en större roll för en majoritet än förra gången, då de ändå också var avgörande för en majoritet.
De gröna är också större och kan komma att kräva mer, åtminstone vad gäller vilka kandidater som andra ska nominera. Så kanske blir det så att en fransk EPP-kandidat blir kommissionsordförande, en liberal holländare ordförande i rådet, en socialdemokrat förste vice ordförande i kommissionen och en liberal utrikeskommissionär, kanske en socialdemokrat som får något annat.
Det är ett läggspel som är lite bysantinskt till sin natur, vilket visar att spetskandidatsystemet inte tillför något i form av vare sig transparens eller väljarinflytande, eftersom väljarna inte röstar på kommissionsordförande utan på de parlamentariker som ska ta ansvar för den processen. Men det bygger likväl på valresultatet och på de politiska partiernas ställningar i medlemsstaterna. Så demokratiskt är det, men inte mer transparent än en svensk regeringsbildning.