Det enklaste som kan sägas om drönarattacken som dödade den iranska regimens ledare för militära operationer i utlandet Quassim Suleimani är att den inte bidrog till regionens stabilitet. Om den önskade konsekvensen var att få stopp på militära aktioner mot amerikansk närvaro i Mellanöstern i allmänhet och Irak i synnerhet kommer de icke-avsedda konsekvenserna dominera.
Som alltid är det många som med säkerhet uttalar sig om konsekvenserna men få kan ha någon säkerhet i en fråga som denna. Kanske är det så att Iran genom de raketattacker man genomförde natten till onsdagen känner sig nöjda, kanske är det så att det inre trycket och den egna retoriken driver regimen vidare till nya attacker som i sig innebär en eskalering från de attacker man tidigare har utfört mot amerikanska mål. Och då kan man sannolikt möta repressalier riktade direkt mot Iran som kommer eskalera konfliktnivån i hela regionen.
Det är inte säkert att den iranska regimen trots sin retorik om hämnd och hat är beredda att gå in i dessa konsekvenser. Det allra första stödet man fick efter drönarattacken från ett folk som under månader demonstrerat sitt missnöje kan lätt gå förlorat när människor märker att ledningen drivit landet in i ett krig som ytterligare underminerar ekonomin. Den första reaktionen stödde helt klart den hårda linjens företrädare men det är inte säkert att det stödet gäller när den hårda linjen inte leder till någon triumf utan än svårare villkor och militära attacker som drabbar människor i Iran.
Utgångspunkten före attentatet mot Suleimani var ett stort folkligt missnöje med regimen och kanske så mycket som 3000 döda demonstranter. Ett krig som drabbar människor inom Irans gränser väcker säkerligen hat men säkerligen också missnöje med dem som lett landet in i krigets elände.
Kanske är detta skälet till den relativt lågprofilerade attacken mot baserna i Irak. Kanske kommer det inte räcka för dem som är de mest hårdföra. Men att vinna en militär kraftmätning mot USA finns ingen iransk ledare som inbillar sig kunna vinna. Ilskan mot USA kan snabbt vändas tillbaka mot dem som man redan innan var missnöjda med.
Det som också mycket enkelt kan sägas är att Suleimani inte alls bidrog till regionens stabilitet. Han bidrog tvärtom till dess instabilitet, till de många krigen, till massmord på den syriska befolkningen och till de motsättningar som splittrar Irak. Det var hans jobb och hans strävan. Han avsåg helt säkert inte att upphöra med den uppgiften.
Så vart för det oss? Det är ett problem att USA har lämnat så mycket utrymme för andra aktörer att dominera i Mellanöstern. Det finns en risk att ett ännu större utrymme nu kommer att lämnas när kraven på att USA ska lämna regionen ökar på gator och torg liksom i parlament. Det är ett problem att USA gett den iranska ledningen utrymme att agera i strid avtalet om att inte anrika uran och utveckla kärnvapen.
För EU blir det nu viktigt att motverka eskalering. Men det är minst lika viktigt att inte agera så att man indirekt stöder Iran i konflikten med USA. Den iranska regimen är fortsatt det största hotet mot regionens fred och stabilitet. Det är viktigt att EU stärker kraven på respekt för demokrati och mänskliga rättigheter.
Det bygger inte på naivitet utan på en medvetenhet om att det finns ett ansvar för att klargöra de gränser som gäller i världssamfundet. En regim som odlar hatet, kriget och förtrycket måste veta att den har världen emot sig även om den är en del av avtal. En iransk regim som tror den kan splittra västvärlden kommer bli än farligare än i dag. Det skulle inte bidra till någon stabilitet alls.