Den mest akuta krisen för den europeiska ekonomin har sedan en tid varit avvärjd. En kombination av en global ekonomi med tillväxt och mindre osäkerhet på finansmarknaderna efter de gemensamma besluten om en brandvägg på miljarder och åter miljarder euro. Det har gett något mindre dramatiska tidningsrubriker. De krönikörer som under några års tid har hävdat att det bara var 10 dagar kvar till det slutliga sammanbrottet har mer fokuserat på att den bristande konkurrenskraften hos vissa beror på att andra har för mycket konkurrenskraft. Och så är det, även om problemet inte ligger hos dem som har konkurrenskraften.
Men att krisen inte är akut gör den inte mindre som kris. Det är den bristande konkurrenskraften som skapar växande underskott och skuldbördor. Spanien står och balanserar mellan ökat förtroende på grund av reformpolitiken och minskat på grund av den ekonomiska nedgången och växande skuldbörda.
I Frankrike som är den näst största ekonomin i EU är krisen just nu mindre akut men i grunden djupare. Frånvaron av reformpolitik leder till en växande skuldbörda, utan att underskottet hanteras. Och problemet är i Frankrike så djupt eftersom det förnekas. Ingen av de två presidentkandidaterna går till val på reformer utan på bibehållna eller ökade utgifter under sken av att det ger trygghet och stabilitet. Det är sant ända tills krisen blir akut och underminerar den franska ekonomin genom högre räntor och svårigheter att låna.
I ivern att behålla utgifterna på dagens nivåer lovar båda presidentkandidaterna ökade skatter. Men ökade skatter i en ekonomi som redan lider av bristande konkurrenskraft leder inte till ökad konkurrenskraft utan än minskande. Och då blir problemet som definierar krisen än större. Med bibehållna underskott och snabbt växande skuldbörda.
Då hjälper det inte att franska politiker skyller ifrån sig på marknaderna eller på kreditvärderingsinstituten. Även om man förbjuder kreditvärderingsinstitut att kreditvärdera Frankrike, vilket det finns dem som föreslår, så växer underskotten och skuldbördan likväl, och med det växer också misstron och räntekostnaderna.
Det intressanta är att den franska politiken i stora drag följer den doktrin som socialister och socialdemokrater runt om i Europa förfäktar, nämligen att man inte ska strama åt ekonomin genom besparingar utan att man ska stimulera den genom offentliga utgifter. Om den medicinen fungerade så skulle Frankrike inte ha några problem. Man har nämligen långvarit haft för stora underskott. Och det har inte hjälpt ekonomin.
Europa behöver ett ideologiskt ledarskap för förändring och reformation.