Om några timmar nytt år. Så har vi därmed tagit ytterligare några steg vidare från det som varit och är. För en del av oss ger det extra mycket vemod men för oss alla anledning till eftertanke.
Det nya året blir inledningen till ett nytt decennium men framförallt på en ny tid som vi kanske kommer att definiera som tiden efter krisen men som jag är övertygad vi kommer att se som början på en ny tid där vare sig Sverige eller Europa kan ta något för självklart.
Det gamla kalla krigets slutna värld och stabilitet baserad på terrorbalans har vi sedan länge lämnat bakom oss, även om många fortfarande definierar säkerhetspolitikens utmaningar utifrån den tidens hot, och frånvaron av dem.
Under 00-talet såg vi istället för terrorbalans terror som ett medel för hot mot säkerhetspolitisk balans. Terrorism med massförstörelsevapen blev till hot som präglade säkerhetspolitik och internationell politik. Från flygplanskapningar till hotet om Saddam Husseins massförstörelsevapen, som han faktiskt och bevisligen hade haft tillgång till och som han vägrade att redovisa hur de tagits om hand. Al Quaida och terrorattacker mot våra storstäder. Säkerhetspolitiska utmaningar blev till mer än militära hot även om militära hot kvarstår. Den svenska militära underrättelsetjänstens prognoser om Rysslands fortsatt fördjupade militära oförmåga tillsammans med fortsatt västorientering, som bidrog till att militära angrepp mot Sverige ansågs osannolika under överskådligframtid, blev på bara några år till fundamentala missbedömningar.
Påtryckningarna mot Estland och de baltiska staterna, gaskrigen mot Ukraina, kraven på Krim, upprustningen och moderniseringen, demokratins förfall och den militära styrkedemonstrationen som ledde till Georgien kriget var exempel på ett Ryssland som inte har gett upp sin vilja att dominera, påverka och behärska det som en gång kontrollerades inom Sovjetunionen och manifesterade internationell relevans.
Men under 00-talet såg vi också hur den världens ekonomiska geografi för gott kom att förändras. Den ekonomiska krisen blev efter 30 år av unik global tillväxt slutpunkten för en värld som dominerades av de amerikanska och västeuropeiska ekonomierna. Nu domineras världsekonomin av fler eller av ingen. Kanske domineras den av de länder som står bakom G20 men rättare är att G20 står för att ingen dominerar som det en gång var. Men med nuvarande tillväxtsiffror kan vi i slutet av detta årtionde kanske få se något som liknar G2, en världsekonomi dominerad av de två stora krafter som stod i centrum för den finansiella krisens ekonomiska spänningar, nämligen Kina och USA.
I Sverige har vi inom bilindustri tydligt sett Kinas framväxande ekonomiska roll men inte haft anledning att reflektera över den politiska roll detta ger en allt större ekonomisk stormakt. Men det som sker inom bilindustrin sker gradvis inom den finansiella marknaderna eller inom det som vi i dag ser som den svenska kronjuvelen nummer ett, nämligen telekomindustrin. De länder som vi en gång investerade i och exporterade till utan att vi mötte någon konkurrens där, investerar nu hos oss och konkurrerar med våra främsta industrier.
I Afrika och i Asien ser vi de politiska konsekvenserna av ett ekonomiskt allt mäktigare Kina, de investeringar som görs i Europa av såväl Kina som Ryssland, med i båda fallen ägande nära kontrollerat av den politiska makten ger nya intressen och nya säkerhetspolitiska utmaningar. Ryssland står med Gazprom närmare Europas centrum i dag än vad Sovjetunionen någonsin gjorde med militär förmåga.
Den internationella terrorismen som utmanat det internationella samfundet hänger inte i luften utan har sina rötter i nya och framväxande säkerhetspolitiska mönster. Det gäller den islamistiska fundamentalismen som har sina rötter i regimer och rörelser som använder religionen som ett alibi för förtryck, hat och våld. I Iran ser vi hur regimen allt snabbare väljer bort försöken till internationell legitimitet till förmån för hot, hat och våld. Men det vi ser komma till uttryck i Iran kommer vi se också utanför Irans gränser. I Jemen ser vi nya styrkefästen för terror, i den palestinska myndigheten ser vi en maktkamp mellan de gamla politiska rörelser som använde terror för att nå självständighet och de nya rörelser som ser terror som en del av den egna politikens mål.
Och alla dessa fenomen står utan någon balanserande kraft, snarare kompliceras bilden av framtida indiska ambitioner i sin region, den gamla konflikten Indien – Pakistan för att inte glömma Indien –Kina och allas problem med Nordkorea. Och i Latin-Amerika ser vi hur Chavez i Venezuela ger diktaturerna ett nytt ansikte.
Det gör att vår värld blivit mindre förutsägbar även om de stora och etablerade hoten tonat bort. Men fler typer av hot och fler maktcentra med fler politiska spänningar har vi. Om det 1990 var lätt att triumfera över liberalismens triumf, 2000 en ny och öppnare värld ser vi nu en värld som är svårare än på mycket länge att förutspå.
En slutsats blir att fria och demokratiska samhällens samarbete blir viktigare än någonsin. En annan att bekämpa totalitära eller antidemokratiska rörelser blir viktigare än någonsin, inte lite ideologiskt finlir utan ett fundamentalt och avgörande politiskt arbete. Fram till i vår tid hade diktaturernas idéer vett att hålla sig hemma, i dag är de gäst över öppna gränser.
Det ser vi i Sverige när vi talar om Sverigedemokrater, liksom ökande antisemitism, islamistiska tendenser och ett regeringsalternativ som tagit sig uppgiften att upprätta det gamla kommunistiska partiets legitimitet. Det som Mona Sahlin gjort gentemot vänsterpartiet har inte bara gett Lars Ohly ett veto mot fel socialistisk politik utan också lett till en relativisering av hur vi värnar om demokratiska värden.
För Sveriges och Europas del handlar det nu om hur vi ska kunna utveckla både ekonomisk tillväxt och politisk styrka som gör att vi kan upprätthålla en internationell rättsordning som bygger på värden som frihet, demokrati och mänskliga rättigheter. Det öppna samhällets fiender blev starkare under det gångna decenniet. Under det kommande måste vi göra dem svagare.
Ett viktigt led i detta arbete är en seger för alliansen i september. Fortsatt jobblinje eftersom det är jobb och arbete som ger välstånd och trygghet, som ger familjer social identitet och ett sammanhang man själva styr över. Fortsatta skattesänkningar som ger ökad social trygghet för hushållen med de minsta marginalerna och som ger möjligheter till nya jobb och nytt företagande. Där är socialdemokratin bara ett steg tillbaka, utan att man tillsammans med sina partners har kunnat definiera något som skulle göra Sverige tryggare.
Ett annat att nu lägga grunden för en europeisk politik som mer handlar om utveckling och framtid än om den gamla tidens mantra. Och att EU ska våga och kunna stå upp för demokratins värden med kraft även när det handlar om våra egna ekonomiska intressen. Våra ekonomiska intressen hävdar vi bäst när vi utvecklar mer av företagande, innovationer och investeringar. Det ställer krav på politiken. Större och viktigare än under det gångna decenniet.
Ett Gott Nytt År. Vi möts både här och där.