Anförande vid Moderata Samlingspartiets stämma fredagen den 31 augusti 2001
Riksdagsledamot Gunnar Hökmark
Verklighetens Sverige
Det talade ordet gäller
Kära vänner,
Den lilla hamnen Brantevik, söder om Simrishamn och väster om Ystad, var en gång i slutet på 1800-talet Sveriges största hemmahamn för linjefartyg. De förde spannmål och andra varor mellan St Petersburg och Southampton, Göteborg och Gävle, Brügge och kanske rent av Bilbao. Kanske kändes det i Kaptensstugorna, som än i dag ligger där de låg, som att det var närmare till Hamburg än till Hoby men längre till Borrby än till Bergen.
Det var ingen tillfällighet att ett nytt företagande gjorde Brantevik, mellan den tidens stora destinationer, till Sveriges största hamn för registrerade linjefartyg. De olika skiftesreformer som genomfördes under 1800-talet, innebar en enorm strukturrationalisering av dåtidens dominerande basindustri, nämligen jordbruket. Det gav ett spannmålsöverskott och ett kapitalöverskott. Men det var först när tullmotståndarna i Storbritannien vann som det blev möjligt att exportera spannmål från Skåne och andra delar av Sverige till den ledande industrinationen, där fabriksarbetarna genom spannmålsimporten kunde få billigare bröd . Och i Sverige gav jordbrukets överskott och den fria handeln en social och ekonomisk rörlighet som förändrade vårt land.
I städerna gav jordbrukets överskott nya investeringar och ny industri som i sin tur möjliggjordes genom den nya tidens transporter på järnväg. Unga män och kvinnor kunde söka sig en annan framtid än den som varit given deras föräldragenerationer. Kanske i Ystad eller rent av inne i den stora staden Malmö som blev Sveriges första riktigt stora industristad., Sverige blev en av Europas mest öppna ekonomier. Och en av de rikaste.
Förvandlingen hade inte varit möjlig utan den tidens avregleringar som öppnade för nytt företagande. Att städernas handelsprivilegier avskaffades. Att det blev möjligt med handel överallt i Sverige och till utlandet.. Att alla fick kunskapskapital, innan ordet kunskapskapital ens var uppfunnet, genom den allmänna folkskolan. Monopol och skråväsendet avvecklades till förmån för näringsfrihet och konkurrens. Stånds- och privilegieväsendet ersattes av etableringsfrihet och företagande, understött av möjligheten till individuellt ägande genom aktiebolag.
Men det fanns de som var emot näringsfriheten. Som var emot förlorade handelsprivilegier och etableringsfrihet. Som var emot järnvägen. Som var emot den nya sociala rörlighet som bröt upp bysamhällets grepp om människorna. Som var emot maskinerna. Precis som då är det idag många som är emot den fria handeln, den sociala och ekonomiska rörligheten och företagande inom de områden som tillhör dagens skråväsende.
Socialdemokraterna har etablerat sig som den främsta motståndsrörelsen mot samhällsförnyelsen. Varje reform som ger människor större makt är de emot. Ända tills de tvingas ge sig och vara emot något nytt.. De var emot kapitalmarknadsavregleringen ända tills de fick ge sig. Och sedan var de emot EU med sina öppna gränser och inre marknad. Tills de fick ge sig. Dom var emot personalkooperativa daghem. Dom var emot föräldrakooperativa daghem. Dom var emot trefamiljssystem. Dom var emot privata daghem. Dom var emot privat sjukvård. Dom var emot förmedlingsföretag och skrivbyråer. Dom var emot rekryteringsföretag. Dom bekämpade privata arbetsförmedlingar. Dom var emot fristående skolor. Dom var emot skolpengen. Dom var emot den fria radion. Dom var emot fristående TV-kanaler. Dom var emot avregleringen av telemarknaden. Dom var emot att privatisera Telia. Dom har från början alltid varit emot varje reform som under 1980- och 1990-talen har öppnat Sverige för enskilda människors val, företagande och växtkraft. Och dom har tvingats ge sig på punkt efter punkt.
Och ändå fortsätter dom! Nu är dom emot etableringsfrihet inom sjukvården, och de är emot företagande inom sjukvården, de är emot vårdgarantin och de vill hellre ha en sjukvård som styrs av landstingen än av patienternas krav. De är emot företagande inom skolan och de är emot fristående universitet och högskolor, dom är emot fritt byggande och dom är emot att människor skall kunna äga sina lägenheter, de är emot sänkta skatter som ger människor makten över välfärden, de är emot att kommunalpolitiker skapar ökad valfrihet och dom ser hellre att statliga företag flyttar sina försäljningar av dotterbolag utomlands än att de sänker skatten på ägande. Dom kommer att vara emot reform efter reform för företagande och tillväxt tills de förlorar. Sedan kommer de vara emot nästa reform för marknadsekonomi och människors egen makt. Det är denna ekonomisk-politiska strategi som präglar Bosse Ringholms arbete. Han har gett motboken ett mänskligt ansikte.
Och eftersom de ständigt är emot är de så rädda för de förändringar som moderata politiker genomför runt om i landet. Det går nämligen inte att skrämmas för privat sjukvård när köerna blir kortare. Det går inte att motivera förbud mot privata sjukhus när människor ser att vården blir bättre. Det går inte att kräva att få bestämma över alla skolor när skolorna blir bättre av att alla kan välja.
Allra räddast är de för att vi skall jämföra de kommuner där socialdemokrater bestämmer som mest med de kommuner där människor själva får bestämma allt mer. Där socialdemokraterna har styrt som längst och där de styr som mest fungerar Sverige som allra sämst. Där, i Norrlands kommuner och landsting är skatterna högre, de kommunala inkomsterna per invånare större, köerna längre, alternativen färre, arbetslösheten större, företagandet mindre, sysselsättningen lägre och mångfalden sämre. Det kan inte vara en tillfällighet att fler och fler flyttar därifrån.
Om det nu är så att politiken i de moderata kommunerna är så hemsk som socialdemokrater säger, varför flyttar fler och fler dit? Och om socialdemokratisk politik är så bra, varför flyttar fler och fler därifrån? Det är inte Stockholmspolitikerna det är fel på. Det är socialdemokratiska norrlandspolitiker som förnekar sina medborgare valfrihet och mångfald som är problemet. Tacka tusan för att människor flyttar! Mina vänner, låt oss befria norrlänningarna från fortsatt socialdemokratiskt styre!
Problemet är bara att den politik som vi moderater nu genomför i landsting och kommuner vill socialdemokraterna i regeringen stoppa. Och den politik som socialdemokraterna i kommuner och landsting står för vill regeringen genomföra i hela landet. Och den moderata politik som i så många kommuner och landsting ger ökad växtkraft , och människor bättre möjligheter, vill vi göra till en reformpolitik för hela det svenska samhället eftersom vi vill att Sverige skall tillbaka till toppen.
Göran Persson har ibland hänvisat till Bibeln och talat om att sju goda år skall komma efter sju svåra år. Sanningen är att det kommer inga sju goda år nu för vi har bakom oss sju försummade år. Dom har varit emot allt. Alla de möjligheter till att reformera våra socialförsäkringar och arbetsmarknadspolitiken som vi har haft har de försummat. Alla de möjligheter som den ekonomiska tillväxten har gett Sverige till sänkta skatter har de försummat. Alla de avregleringar som kunde öppnat nya vägar för förnyelse har de motarbetat. Dem har höjt skatter och de har ökat de offentliga utgifterna i samma snabba takt som under 1980-talet.
Nu går vi in i en lågkonjunktur med den högsta arbetslösheten någonsin i bagaget. En konjunkturnedgång som slår hårdare mot Sverige än mot andra länder. Med en försvagning av den svenska kronan som på ett år har svept bort mer än 10% av våra realinkomsters värde. Med inflationstryck på grund av kronförsvagningen som håller räntorna uppe trots att konjunkturen håller på att nödlanda. De offentlig finanserna har återfått samma sårbarhet och samma konjunkturkänslighet som i slutet av 1980-talet.
Den offentliga utgiftsandelen är i en öppen världsekonomi 15% högre än i OECD-området Och nu kommer de offentliga utgifterna börja växa snabbare och snabbare i takt med att ekonomin går ner. Samtidigt dröjer det till 2002 och 2003 innan de offentliga inkomste