Det är allvarligt att ett parti som Alternativ för Tyskland får ställningen som tredje största parti i Tyskland. Det ger partiet en formell plattform för populism och främlingsfientlighet, liksom även den rasism och nygamla nationalism som många av dess företrädare präglas av. Just därför kan det vara på sin plats att inte ge dem en större roll än de faktiskt fick. De är inte folkets röst, de är populismens röst. Mer än 85 % av tyska folket röstade på partier som motsätter sig den främlingsfientlighet som partiet bärs fram av.
Lägger man till Die Linke, som är det gamla östtyska kommunistpartiets arvtagare i ny skepnad blir det nästan 80 % av tyska folket som röstade på partier i politikens centrum och med demokratins värderingar som plattform.
Socialdemokraterna i Tyskland sällar sig nu till de socialdemokratiska partier som succesivt har fått en minskad betydelse. Från att ha varit det självklara regeringsalternativet i en politisk miljö där man tillsammans med CDU/CSU dominerade den politiska scenen fästs nu lika stor, eller för tillfället större, uppmärksamhet på liberalerna och på de gröna, liksom på AfD. Socialdemokraterna hade om man velat kunna vara en regeringspartner, men det är nätt och jämt, för CDU och CSU är det i alla fall i den matematiska bemärkelsen lika möjligt att bilda regering med liberalerna och de gröna och det är det som nu verkar bli fallet.
Socialdemokraternas katastrofval förvandlar partiet till ett mindre sådant men det skymmer inte det faktum att CDU och CSU gjorde ett ännu sämre val, bara det att man behåller sin dominans. Det är liberalernas framväxt och det är AfD, uppenbarligen har AfD gått fram mest i östra Tyskland på bekostnad av både socialdemokrater och kristdemokrater medan liberalerna fått sina framgångar i västra Tyskland och där på kristdemokraternas bekostnad.
På så sätt ser mönstret också ut som det traditionella. Opposition vinner från regeringssidan. Men lika viktigt är att se att stora koalitioner, vare sig vi kallar dem koalitioner eller decemberöverenskommelser gynnar populismens partier. Utrymmet för misstro och missnöje mot en politiskt homogen maktutövning underminerar centrum i politiken och gynnar extremerna. Inte minst i tider av oro och osäkerhet och där flyktingfrågan är en utmaning som skapar osäkerhet. Det finns en del att lära av detta för alla decemberister, framförallt om de fortfarande tror att de motverkar Sverigedemokraterna genom att låta dem framställa sig som den enda oppositionen.
Tyskland kommer under Merkel fortsatt vara den starka aktören i EU och Europa. Det är i grunden Merkel som personifierar detta och hon kvarstår som förbundskansler. Men det vore förvånande om inte den mer försiktiga och skeptiska hållning som präglat både CDU och CSU, förenat med en federalistisk tradition, nu kommer väga tyngre i tysk europapolitik. Tron att man löser europeiska problem genom nya europeiska institutioner kommer snarare ersättas av en mer kritisk granskning till hur politiska problem bäst löses. Det kan vara genom ökade krav på medlemsstater att ta ansvar för sina egna ekonomier, eftersom det är de enda som kan göra det, och genom tydligare krav på att fatta beslut istället för att finna nya beslutsformer.
Det kommer inte bli lätt för i den förmodade koalitionen tillhör de gröna dem som vill federalisera medan liberalerna vill stärka medlemsstaternas roll. Det sätter Merkel i mitten och ger henne en betydande möjlighet att manövrera som hon finner det lämpligt. Det blir troligtvis ett fortsatt stabilt Tyskland men ett mer konstruktivt kritiskt Tyskland gentemot de stora projekten. Tyskland kommer att prioritera de små men många stegen.