I dag början på några snabba dagar i Bryssel utan att släppa närkontakten med valrörelsen. I det europeiska perspektivet ser vi tydligare än på många andra sätt hur väl Alliansen har klarat Sveriges och Europas utmaningar. Högst sysselsättning och en snabb ökning av antalet jobb, näst bäst i EU. Den arbetslöshet vi har beror inte på att jobben blivit färre utan på att vi fått fler som kan och vill få jobb. Men nu börjar också arbete och förhandlingar i Bryssel som kräver närvaro och agerande.
Med den polske statsministern Donald Tusk som ordförande för Europeiska Rådet tar EU ännu ett nytt steg i utvecklingen av Europa. Utnämningen är än mer ett uttryck för Polens utveckling i Europa.
Nu kommer Europeiska Rådets arbete att ledas av en person som var med om att ta initiativ till Solidaritets studentrörelse i Gdansk. Då frihetskämpe mot sovjetiskt förtryck och den polska militärdiktaturen. Nu ordförande för Europeiska Unionen i ett enat Europa utan järnridå. Polen har gått en lång väg och så har Europa.
Polen lyckades under 1990-talet, efter friheten, att med den politiska majoritet som Tusk tillhörde genomföra den chockterapi som gjorde landet till en dynamisk marknadsekonomi. Nu behöver Europa den reformpolitik som krävs för att kunna hävda sig i den globala marknadsekonomin. Ser man till Polens framgångar både under Donads Tusks ledning och dessförinnan är det en viktig politisk markering att han nu ska leda stats- och regeringschefernas arbete. Det gäller inte minst med den tydliga syn han har på behovet av en samlad och konsekvent politik mot ryska aggressioner, mot Ukraina och mot andra europeiska länder.
I den delen är det däremot en svaghet att den europeiska utrikestjänsten och den samlade utrikespolitiken får en ledning under den italienska tidigare utrikesministern Federica Mogherin. Hon har liksom Italien uppvisat en förstående attityd mot rysk aggressionspolitik. Det kanske spelar mindre roll nu när Unionen fått en klarare Rysslandspolitik samtidigt som regimen Putin passerat alla gränser för europeiskt förtroende. Men det är inte den ledningen av den gemensamma utrikespolitiken som en gemensam utrikespolitik förutsätter.
När nu kommissionens arbetsuppgifter i övrigt ska fördelas blir det viktigt att de fördelas så att det blir bästa möjliga ansvarsfördelning, inte bästa möjliga kompromiss för att motverka förändringar. Europa måste nämligen utvecklas med mer framåtanda och framtidstro än genomsnittlighet.