Det är något fattigt med europadebatten både i Bryssel och i Stockholm. I Bryssel tenderar den att handla om att det behövs mer makt i Bryssel utan att man kvalificerar vilka beslut som behövs och varför det blir bättre om man centraliserar. I Stockholm pendlar man mellan att diskutera EU utifrån politikens symbolfrågor, som att EU blir mer socialt om EU får mer makt över välfärden, vilket är direkt fel eftersom sociala frågor i Europa bäst beslutas i medlemsstaterna, men att EU i övrigt ska hållas kort, oavsett hur våra gemensamma utmaningar ser ut. Istället för politikens innehåll diskuterar alltför många dess former och symboler i tron på att det löser problem.
Några menar att de är Europavänner för att de lovar att springa i spåren av vad som beslutas mellan Berlin och Paris, i tron att man får inflytande om man gör som de säger, andra tror att det räcker med att bara säga nej utan att ta hänsyn till vad vi faktiskt behöver göra gemensamt och de uppgifter där EU måste vara starkt.
I EU- institutionerna handlar utvecklingen av EU nästan alltid om en fördjupning som innebär att EU-institutioner ska få mer makt, pengar och beslutsrätt i tron att det löser beslutsfattandets problem istället för en utveckling genom beslut som prioriterar utgifter, stärker sammanhållning, reformerar Europa och bidrar till utvidgning av demokrati och rättsstat. I Sverige blir debatten snarare om man ska säga ja eller nej till detta.Vi behöver något bättre än så, som tar sikte på vad vi gemensamt måste kunna göra och hur vi bäst gör det.
Europeiska unionen står inför stora utmaningar. Det ställer krav på en politik när det gäller Rysslands påverkanspolitik, både mot medlemsländerna och mot EU som sådan och mot vårt grannskap. På Balkan och i södra Kaukasien söker Ryssland vinna makt genom att underminera demokrati och rättsstat, genom att tvinga länder att underordna sig Moskvas syften. Men djupet i utmaningarna är större än så.
Turkiets utveckling och inmarschen i Syrien för att bekämpa kurdiska grupper leder till en ökad spänning i hela regionen, där som vi sett de senaste dagarna ryska trupper hamnar i strid med USA stödda grupper som varit ledande i kampen mot Daesh. Turkiets vändning bort från demokrati och Europa leder till ett närmande till Ryssland, och en växande motsättning mot USA.
Rysslands fortsatta upprustning och ökade aggressivitet ställer krav både på Nato och EU, där Nato är basen för den territoriella säkerheten medan EU är avgörande för den ekonomiska och politiska suveräniteten. Det ställer krav på en europeisk säkerhets- och försvarspolitik, med Nato som bas men med gemensamma ansträngningar för att Europa ska kunna ge det bidrag och den stabilitet som krävs.
Den globala ekonomins snabba utveckling förändrar förutsättningarna inte bara för europeisk välfärd utan också för den fria världens förmåga att hävda demokratiska värden. När Kina blir allt starkare ekonomi blir världens största diktatur starkare som ekonomisk, politisk och militär aktör, med stora risker för demokrati och frihet. Europa behöver reformer, forskning, företagande och handel som sätter oss i centrum för den globala ekonomins utveckling snarare än att vi nöjer oss med att släpa efter. En starkare inre marknad, en snabbare digitalisering och en dynamisk ekonomi.
Den globala klimatutmaningen ställer krav på ett Europa som kan bidra till en omvandling genom att bidra till ekonomisk utveckling i fattiga länder och teknologiska genombrott, inte en inåtvänd politik där man lurar sig att man möter utmaningarna genom att stoppa världen, dra ner på ekonomisk tillväxt och tro att privatpersoners flygande är lösningen.
Flyktingfrågan kräver att medlemsstaterna uppfyller sina grundläggande uppgifter när det gäller gränskontroll och asylhantering, uppfylla Schengenkraven och att ta det ansvar man ska kunna ta.
Det är i detta perspektiv som frågorna om Europeiska unionens utveckling måste ses. När EU kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i går presenterade sin syn på utvecklingen av EU var det inte politiken för att möta dessa utmaningar som stod i förgrunden utan tron på att nya institutionella lösningar möter problemen. Det är en illusion som sätter form före funktion. Som sätter EU-institution före den europeiska ekonomins struktur.
Tron att en spetskandidat inför Europavalen till posten som ordförande i EU-kommissionen är en artificiell reform. Det leder dels till en kommission som riskerar att isolera sig från medlemsstaterna och dels till en illusion att väljarna väljer den kandidaten och inte de parlamentariker som valet till Europaparlamentet handlar om.
Det står i grunden i strid med fördraget som utgår från attt det är medlemsstaterna som gemensamt lägger ett förslag, inte att det ska vara en inre kamp mellan parlamentets partigrupper där någon annan än Europapartiernas kandidater inte kan komma ifråga. Det faktum att förra valet kom att handla om antingen Juncker eller Schultz visar vilken begränsning som partigrupperna införde, utan att det fanns något demokratiskt värde i detta, eftersom ingen väljare röstade på vare sig den ene eller den andre.
Lika fel är tanken på att ordföranden i kommissionen och ministerrådet ska vara densamme. Det bygger på en sammanblandning av två olika institutioner som skulle underminera den maktbalans som är viktig för en union, för att ingen ska underordnas och alla vara med i utformningen av besluten. Rådet är medlemsstaternas forum för att fatta beslut och där kommer deras intressen till uttryck. Parlamentet är direktvalt och ger en partipolitisk bas för europeisk lagstiftning. Kommissionen är verkställande och ansvarig inför både råd och parlament. Sammanhållningen i EU förutsätter att minoriteter kan skyddas, att ingen makt blir för stor och att allas intressen kan respekteras utan att förmågan att fatta gemensamma beslut förloras. Därför ska det inte vara en centralistisk regering som likformar utan en maktbalans som respekterar mångfalden och olikheterna i strävan att etablera det gemensamma.
I samma härad av nationalstatsromantiserande, tron på att unionen blir bättre för att den fungerar som en nationalstat, ligger tron på att en europeisk finansminister skulle kunna få ordning på ekonomin, att mer ekonomisk makt till EU löser problem som framförallt finns i medlemsländerna och att ökad makt över länderna ger starkare sammanhållning, när centralism snarare leder till konflikter och motsättningar.
Det är viktigare att medlemsstaterna respekterar stabilitetspaktens regler än att man utvecklar nya regler och skapar illusionen av att det är EU som kan lösa medlemsstaternas problem. Mer ekonomisk makt och större EU-budget, för att hantera medlemsstaternas ekonomiska problem, riskerar att underminera budgetdisciplin och ställa ständigt större krav på Bryssel att betala för underskott och växande utgifter.
EU-budgeten måste ställas mot de uppgifter vi vill och behöver lösa tillsammans. En kraftigt ökad forskningsbudget ingår i det, liksom förutsättningar för att hantera flyktingpolitik, säkerhetspolitik, gränskontroller, utrikespolitik, biståndspolitik och grannskapspolitik. Den schablonmässiga tron att detta kräver en ökad budget snarare än en ökad budgetprioritering riskerar att försvaga EU snarare än att göra oss starkare. Det kan vara att vi behöver större utgifter för gemensamma uppgifter men det bör bli konsekvensen av en öppen och hård budgetprocess liksom för medlemsstater, där bland annat jordbrukspolitik och regionalpolitik måste utsättas för hård prövning.Vi ska inte lösa budgetproblemen genom att öka budgeten. Men budgeten måste däremot kunna följa det som är prioriterade uppgifter för oss tillsammans, även om det innebär en ökning.
Nya uppgifter som sociala frågor skapar motsättningar och leder EU in på områden där medlemsstaterna är bättre på att hantera sina skilda förutsättningar.
Men framförallt, de politiska vägval vi behöver göra kan vi redan i dag göra. Vi kan utveckla den inre marknaden. Vi kan göra regionala bidrag till en funktion av hur man uppfyller gemensamma krav. Telekom kan utvecklas ytterligare genom ökad harmonisering av spektrumfördelning. Bankunion och finansmarknaderna har etablerat och blir starkare genom politisk vilja. Utrikespolitiken kan bli tydligare liksom handelspolitiken mer ambitiös genom politisk samsyn och starkare mandat.
Det är inte centralisering vi behöver utan en ökad fokusering. Mindre fokus på den interna arkitekturen för beslut och mer fokus på de ekonomiska utmaningarna och de externa hoten. Mer fokus på vilka beslut vi behöver fatta och mindre fokus på beslutsfattarnas beslutsformer och möjlighet att bortse från mångfalden av uppfattningar.