Europa har många fler dimensioner än politikens. Det europeiska samhället glöms ofta bort i debatten om EU på grund av att många har sådan iver att diskutera institutioner, kommittéer och nya strukturer snarare än hur vi gör Europa öppet, glatt och dynamiskt med en hemhörighet för alla.
Eurovision song contest är både ett exempel och en påminnelse om hur sammanlänkade vi är och hur många sammanlänkningar Europa har. Geografins betydelse för kulturen och för traditioners utveckling och kulturens och politikens betydelse för geografins roll. Det var inte länge sedan vi hade ett öst och ett väst som vars samhällen var oförenliga, liksom människorna var åtskilda. Länder som låg bakom muren var öst även om det handlade om Centraleuropa och städer väster om Stockholm. Den huvudstad som låg närmast Stockholm låg långt bort i öst nämligen Tallinn.
I Eurovisionfinalen såg vi hur gränser förändras och utvecklas. Gamla relationer, närhet och kulturell gemenskap håller samman samtidigt som vi förändras. En slående sak är engelskans allt starkare dominans. Den var stor även för tio och tjugo år sedan men känns nu nästan som en självklar gemensam nämnare för musik. Till en del är det den anglosaxiska kulturens segervåg över världen, inte minst till den franska kulturelitens förtret, men också en konsekvens av behovet av en gemensam nämnare som för kulturen över gränser.
Och så röstar gränsländer nära och samman, lite av lojalitet men också på grund av sympati utvecklad genom historiens konflikter och på grund av alla andra relationer som utvecklats genom åren. Så röstar de nordiska länderna ofta nära varandra, och på varandra , därför att vi har växt samman mer än vi tänker på när vi gnabbas, retas och irriteras om våra olikheter.
Och så gör andra länder som har den ortodoxa tron gemensamt, som delar ett arv efter Sovjetunionen, Habsburg, vikingatid, reformation eller renässans eller marknadsekonomins framväxt, eller konflikter med grannar eller med sig själva, som har grannländers närhet, som återfinns i ytterligare en region bortom den andra gränsen och där region efter region avlöser varandra mer efter grannskap än politisk indelning.
Så växer samhällen och folk samman och så vinner Azerbadjan och Ukraina nästan lika många röster som Danmark och fler än Norge. Och samtidigt med olikheterna ser vi också hur likheter växer fram och vi plötsligt någonstans på Österlen eller i Strabourg nynnar något på engelska från Baku, eller något om tårar från Danmark.
Ja, faktum är att det är detta som är Europa, inte musiken i sig men de gemensamma nämnarna och de skillnader som gör öppenheten dynamisk.