Anförande av Konstitutionsutskottets ordförande riksdagsman Gunnar Hökmark i riksdagens debatt den 20 november 2003 angående Sverige och förslaget till ett nytt konstitutionellt fördrag
(nedtecknat av riksdagsstenograferna)
Fru talman! När Winston Churchill höll sitt berömda tal i Fulton 1946 konstaterade han att en järnridå hade fallit ned i Europa. Bakom den låg alla dessa stora europeiska städer som han beskrev i det talet. I dag kan vi konstatera att Warszawa, Prag, Budapest, Bratislava, Tallinn, Riga och Vilnius, alla dessa städer och många andra, nu är en del av det Europa som formas med demokratins, rättsstatens och marknadsekonomins system som grund.
Vi ska vara medvetna om att för människor i Europa är detta en utveckling som i vardagen och framtiden ger enorma möjligheter till ett bättre liv än kan- ske någonsin tidigare i europeisk historia. Vi ser redan i dag det otänkbara i ett krig mellan Frankrike och Tyskland. Vad det nu gäller är att vi kan konstatera att Europeiska unionens utvidgning i vår del av världen till länder som Estland, Lettland och Litauen också förbättrar säkerheten i vår del av världen så mycket att inte minst motståndspartierna är de som vill ha de allra största växlarna på denna nya säkerhet.
Vad utmaningen nu gäller är att förverkliga visionen om att krig och konflikter i alla de övriga delarna av Europa ska kunna bli lika otänkbara som ett krig mellan Frankrike och Tyskland är i dag. Det är ett fredsprojekt som präglas av frihet för människor, öppenhet i stället för gränser och gemensamma värden som ger respekt för mångfald. Det är ett Europa som präglas av samarbete över gränserna, över Östersjön, över Alperna, över Europas stora floder och över de gränser där vi tidigare har sett järnridå och murar. Det är detta faktum att skillnaden mellan människor nu läggs till grund för en dynamisk utveckling i stället för skiljelinjer mellan folk som är det stora framsteget i det europeiska projektet.
Det är en stor tid vi lever i. Vi har i den här kammaren olika uppfattning om hur detta konventsförslag ser ut. Men det är en stor tid. Jag vill samtidigt konstatera en sak. Alla de möjligheter och den ökade fred och säkerhet som de allra flesta av oss ser står Miljöpartiet och Vänsterpartiet vid sidan om. Där Vänsterpartiet tidigare i diktaturerna såg demokratier har man i dag mage att beskriva denna demokratins och frihetens utveckling som en mörkrets utveckling mot ickedemokrati. Det säger mer om Vänsterpartiet och motståndspartierna än om Europeiska unionens frihet och demokrati. Det är denna dag värt att komma ihåg att ni inte har någon del i de framsteg och i den utveckling som det absoluta flertalet av Europas folk i dag känner.
Det är visionen av detta Europa som vi moderater har kämpat för, friheten och öppenheten. Nu ska vi lägga en grund för en konstitution och ett gemensamt samarbete som skyddar och värnar frihetens idéer i ett samarbete där lika mycket kommer att hända de kommande 15 åren som har hänt under den period vi har bakom oss.
Det gäller att slå vakt om att det som nu sker kan ske i den goda riktningen och slå vakt om att så lite så möjligt kan ske i den dåliga riktningen. Historien har lärt oss att bägge möjligheterna hela tiden finns. Det är upp till oss själva att genom en fast grund säkra det som är avgörande värden för ett gott samhälle.
Vi moderater har uppfattningen att beslut inte blir bättre för att de fattas i Bryssel. Men det behövs beslut som är gemensamma. Vi vill ha en gemensam maktutövning som är stark men begränsad.
Den ska vara stark för att värna frihet och öppenhet och natio- nernas mångfald men begränsad för att de ska kunna förverkligas. Den ska vara stark för att värna freden men begränsad för att genom sin maktutövning träda enskilda nationella intressen för när. Den ska vara stark för att värna den inre marknaden men begränsad för att ge marknadsekonomi och företagande utrym- me att skapa den mest konkurrenskraftiga ekonomin i världen. Det är ett lika viktigt mål att uppnå de kommande 10, 15 åren som det vi nu har sett har uppstått under den tid som har varit.
Vi ser framför oss ett Europa som präglas av det bästa av det samarbete som har lett oss fram till där vi är i dag. Det ska vara baserat på en maktdelning mellan Europaparlamentet, ministerrå- det, kommissionen, domstolen och de nationella parlamenten. Denna maktdelning ger en mångfald vägar in i form av demokratiskt inflytande och kontroll.
Det ger i ministerrådet medlemsstaterna en möjlighet att hävda nationella intressen och i parlamentet en säker- het om att det finns ett folkligt inflytande. Det ger i domstolen en säkerhet att de regler och lagar vi har fastställt också är de som präglar förhållandet mellan nationerna och det gemensamma samarbetet.
Denna maktdelning måste vi slå vakt om eftersom den är så avgörande. Jag vill gärna säga det. De som i denna kammare senare i dag kanske kommer att hävda att de vill ha ett samarbete som bara grundar sig på mellanstatlighet säger i praktiken nej till de framsteg som vi har uppnått under den gångna 15 åren. De har bara varit möjliga genom denna förening av mellanstatlighet och överstatlighet.
Det finns inte en större demokrati i att statsministrar och ministrar ensamma träffas och kommer överens utan att man har ett gemensamt majoritetsbeslutsfattande.
Låt oss se på vad det faktiskt handlar om.
Vi kommer med de nya reglerna att ha ett beslutsfattande som först och främst förutsätter en majoritet av medlemsstaterna i rådet och dessutom att det finns en representation av 60 % av befolkningen bakom de beslut som fattas i rådet plus att det krävs en majoritet i parlamentet. Det är en säkerhet för demokratiskt inflytande och kontroll som vi inte tidigare sett.
Vi klargör också – och det slår vi fast gemensamt – att den europeiska unionen inte har någon kompetens annat än den som medlemsstaterna överlämnar. Vi har i utskottet varit mycket tydliga. Det sker ingen ny typ av kompetensutlämning som inte är förenlig med svensk grundlag.
Jag säger detta därför att alla de som har bekämpat de 15 senaste årens europeiska utveckling kommer att fortsätta att göra det i dag i denna kammare i sin iver att riva detta projekt som har gett framsteg och demokrati åt Europas folk. Det är viktigt att göra klart att det är där skiljelinjen går.
Vi säger ja i betänkandet till beslutsfattande av det slag som föreslås i konventet. Vi vill ha ett roterande ordförandeskap just av det skälet att vi vill att den del av samarbetet som är mellanstatligt ska byggas på att det finns en likvärdighet och kontrollerbarhet, men också därför att det har gett en förnyelse av agendan och en politisk majoritet.Vi vill ha en röstande kommissionär från varje land. Vi säger ja till en starkare subsidiaritet.
Riksdagen har på ett flertal punkter skärpt den svenska profilen. Den kritik som vi anser att man kan rikta mot regeringens skrivelse till riksdagen gällde att den var profillös. Den handlade om att förutspå vad som skulle kunna ske i förhandlingarna. Man hade ingen bestämd profil och bestämd vision om hur Europa ska styras. Men det har utskottet gett i ett tydligt och skärpt uppdrag när det gäller vald ordförande, när det gäller att stärka subsidiariteten så att man också ska kunna gå till domstol och när det gäller att förtydliga förhållandet mellan den nationella företrädesrätten och respekten för de konstitutionella traditioner och politiska identiteter som finns i de olika länderna.
Det är inte så som nej-partierna kommer att hävda i debatten, nämligen att den nationella företrädesrätten innebär att allt vad grundlagar heter får lägga sig. Tvärtom klargörs redan i det förslag som i dag finns den respekt och den hänsyn som måste tas. Dessutom har vi inte lämnat över någon annan kompetens än den kompetens som vi har lämnat över.
Vi slår i detta betänkande fast vad som inte ska finnas i EU. Det gäller skattepolitiken, den ekonomiska politiken och en lång rad av delar av de sociala områdena som vi anser är nationella angelägenheter.
Vi slår också i betänkandet från moderat sida fast att vi vill ha en starkare utrikespolitik baserad på