Anförande av partisekreterare Gunnar Hökmark vid moderaternas föreningsledarkonferens på Arlanda den 17 april 1999
Tidigast publicering 13 00
Det talade ordet gäller
Välkomna till den fjärde årliga föreningsledarkonferensen. Vi samlas för att diskutera hur vi skall utveckla vår roll som ett öppet parti. Ett parti där alla som vill vara med om moderniseringen av Sverige kan vara med. Ett parti som alla kan säga att det är vårt, det är vi och där alla kan säga, det är här jag hör hemma
Det ställer krav på mycket i vårt arbete. Att vi kan bryta oss ur det som är föreningslokalernas slutna rum och se till att bedriva politisk verksamhet där människor är. Att det skall vara lätt att komma till oss. Att det skall vara lätt att ta sig en uppgift för att påverka politiken, vare sig det är i föreningsarbete eller som förtroendevald.
Men det finns också många sätt att utföra en uppgift, att bli engagerad. Allting behöver inte handla om den traditionella organisationens olika befattningar. Det finns mängder av projekt som handlar om just det som vi vill att moderaterna skall vara och som är både politiska och organisatoriska uppgifter.
Mentorskapsprogrammet kräver mängder av projektledare, mentorer och adepter. Vår satsning på att stärka oss i nya områden kan organiseras som projekt med dem som vill och kan gå i täten för en politik mot segregation och för social rörlighet. En ständig dialog med väljare genom telefonkampanjandet kan i varje förening och i varje förbund organiseras som ett projekt med de mest lämpliga och de som har tiden och engagemanget. Vår rekrytering av blivande företrädare i organisationen och i politiken kan bedrivas i projekt.
Vi har mängder av uppgifter för var och en som vill vara med och föra förnyelsen av Sverige vidare. Vår organisation är en bas för detta men den får aldrig vara en begränsning. Det är tre uppgifter som det handlar om för oss.
För det första att rekrytera. Var och en som är här har ett ansvar att ständigt tänka efter vilka fyra eller fem personer som skulle kunna ersätta oss i de olika uppgifter vi har.
Men listan på bra personer måste vi alltid ha för att kunna utveckla och involvera. Det handlar inte bara om den ena eller andra uppgiften i vår organisation. Tänk om alla här och runt omkring i det moderata Sverige ville tänka efter vilka 10 personer i det egna samhället som vi skulle vilja få in som aktiva företrädare för moderaterna. Då skulle vi ha en väldigt enkel arbetsuppgift, nämligen att involvera dem i det moderata arbetet.
Och det är den andra uppgiften. Att involvera. Att se till att så många som möjligt kan deltaga på olika sätt. Det är bara att fundera på allt det som vi alltid annars brukar säga behöver göras. Men man kan inte på en gång säga att det finns så mycket som måste göras att man inte hinner med och samtidigt säga att det inte finns några uppgifter för alla dem som vi skulle vilja rekrytera in i organisationen.
Den tredje är att leda. Leda så att verksamhet blir av. Leda så att rekrytering blir av. Leda så att våra företrädare finns ute bland människor. Leda så att nya blir involverade. Leda så att vi värvar medlemmar.
Fler medlemmar innebär en förankring i samhället. Inte bara när det gäller de svåra debatterna och de svåra förändringarna utan lika mycket när det gäller att med kraft slå vakt om de grundläggande värden som ett fritt och öppet samhälle skall bygga på. I vårt Sverige och i vårt Europa är varje person en individ först och främst. Den rätt och den frihet som det skall innebära kompromissar vi aldrig om. Det handlar om respekten för mänsklig värdighet och mänsklig integritet. Det handlar i allra högsta grad om Europafrågan som vi kommer att diskutera på denna konferens.
För oss moderater finns det tre viktiga skäl till varför vi skall vinna valet. Vinna valet i bemärkelsen att vi från Sverige kan sända Europaparlamentariker som är för Europa, som har erfarenhet och kompetens att påverka i Europa och som kan göra Sverige starkt. Vinna valet så att Europaparlamentet blir en borgerlig motvikt till Europas socialdemokratiska regeringar, så länge de nu sitter kvar.
Det första skälet är att Europasamarbetet skall värna freden och friheten. Det andra är att vi vill ha ett öppet och dynamiskt Europa som ger nytt företagande, europeisk konkurrenskraft och nya jobb och växande välstånd. Det tredje är att vi vill ha ett Europa som har ett tydligt uppdrag, som gör det som Europasamarbetet är till för istället för att ägna sig åt ny byråkrati, nya regleringar, nya bidrag eller nya politiska projekt. Vi vill inte ha ett rödgrönt Europa. Vi vill ha ett frihetens Europa.
Det samarbete som präglar vårt Europa har gjort gamla diktaturer till stabila demokratier. Nu ser vi samma utveckling i Öst- och Centraleuropa. Vi såg i början av detta årtionde hur historien stod och skälvde. I Polen, Tjeckoslovakien och Ungern innan demokratin blev verklighet. I de baltiska staterna i den folkliga kraftmätning som föregick Estlands, Lettlands och Litauens frihet. Det är ingen svunnen historia. Det var på 1990-talet.
Nu står dessa länder och väntar på att få bli medlemmar i Europeiska unionen. För dem handlar det om något mycket konkret. Att vara trygga mot diktatur. Trygghet genom möjligheten till växande välstånd. När våra partivänner i Estland var med om att
vinna valet för någon månad sedan var det ett folk som inte bara sa ja till fortsatt och ökad frihet och marknadsekonomi. Mer än något annat sa man återigen ja till Europa.
I Sverige har vi två partier i Sveriges riksdag som vänder dem ryggen. Det ena partiet har genom hela sin historia försvarat slutna och stängda gränser. I hela sin samhällssyn har de hyllat den politiska maktens kontroll över hela samhället. Medborgarnas frihet upplever de som ett hot mot den egna kontrollen. För de som önskar total politisering av samhället blir frihetens samarbete ett hot: Låt mig citera ur Vänsterpartiets valplattform inför Europavalet för att ge en bild av deras syn på Europa före och efter kommunismens fall:
Efter murens fall 1989 behärskar den internationella kapitalismen Europa och nästan hela världen. ……. EU eller EMU förmår inte lösa de grundläggande problemen med arbetslösheten, klassklyftorna och den försvagade demokratin inom sina medlemsstater. Stora delar av det tidigare Östeuropa domineras av en brutal kapitalism som medfört ekonomisk och social kris. I vissa länder råder bristande demokrati och allvarliga, ibland militära, konflikter.
Alltså, efter murens fall är det den internationella kapitalismen som tyranniserar Europa. Pröva och säg det till dem som stod i de polska brödköerna på 1980-talet.
Demokratin är försvagad, säger vänsterpartiet. Säg det till dem som förföljdes av Stasi i Östtyskland. Säg det till dem som ställde sina kroppar mot sovjetiska stridsvagnar. I Budapest 1956. I Prag 1968. I Vilnius 1991. Säg det till dem som för en månad sedan gick till valurnorna i Tallin, Tartu och Narva.
I Östeuropa är det inte 50 års kommunism som gett fattigdom och elände utan marknadsekonomi, menar vänsterpartiet. Säg det till dem som fick leva sina liv i ständig brist och misär. Säg det till dem som deporterades. Mina vänner, när vänsterpartiet skriver valplattform är det Orwell som håller i pennan.
För att ha varit ett parti som hyllat diktaturerna och den socialism som lämnade ett arv av fattigdom, förnedring, förstöring och förtryck är vänsterpartiets beskrivning av dagens Europa en skamlös förolämpning av alla dem som led under förtrycket.
De försöker låtsas som om att diktaturen under kommunismen var en olycklig samhällsutveckling som saknar samband med det samhällssystem de arbetade för och som de i dag arbetar för. Det var säger de enskilda människor som missbrukade makten, som spårade ur eller som så säger de faktiskt ibland gick till överdrift.
Med det synsättet var det en slump att kommunismen ledde till förföljelser, förtryck, förnedring och fattigdom i land efter land. Sovjetunionen, de baltiska staterna, Polen, Ungern, Tjeckoslovakien, Rumänien, Bulgarien, Albanien, Jugoslavien, Kuba, Kina, Nordkorea med fle