Publicerad i GP Debatt, 28/1. Läs artikeln på GP:s hemsida med kommentarer här.
Det är viktigt att de reformer för budgetstabilitet inom EU, som nu förhandlas, inte genomförs så att de länder som har euron blir till en egen klubb och de som av olika skäl står utanför blir till en annan. Då riskerar vi att få en uppdelning av Europa som vare sig löser de grundläggande problemen eller ger de möjligheter till den tillväxt vi behöver, skriver Gunnar Hökmark, EU-parlamentariker.
De budgetpolitiska reglerna innehåller inte så mycket nytt eller relevant för de kommande tio årens budgethantering men förslagen om beslutsfattande i en särskild struktur kan leda till ett EU som utvecklas i olika takt och i olika grupper och som gör det svårare att genomföra de regler och de reformer som kan göra hela Europa starkare.
De senaste 20 åren har Europa genomgått en mirakulös förändring. Efter järnridåns fall har vi sett en enhetsprocess som då hade kallats naiva fantasier. Många av de länder som i 50 år led under socialistiskt förtryck och sovjetisk makt bakom järnridån i ett delat Europa är nu delar av ett gemensamt och öppet Europa.
Med utvidgningen mot Västra Balkan, där Slovenien redan är medlem, Kroatien i färd med att bli det och flera andra länder i regionen strävar mot medlemskap kan ännu ett av Europas öppna sår läkas. För dem som levde i eller flydde från den etniska rensningen och krigen är detta konkret verklighet, för oss andra är det en påminnelse om att fred och säkerhet inte handlar om högtravande formuleringar utan något som uppnås genom konkret politik.
Euron inte orsak till skuldbördan
Den europeiska ekonomiska krisen beror på att politiska beslut i många länder har lett till vikande konkurrenskraft och växande underskott och skuldbördor. Problemen hade inte varit mindre utan den inre marknaden och den fria rörligheten. Deras underskott och deras skuldbördor hade inte blivit mindre om de haft en annan valuta. Vi har sett underskott och skuldbördor växa i såväl dollar, pund, lat som isländska kronor.
Ländernas beroende av varandra gör skuldkrisen till en europeisk kris. Skulder har finansierats av banker i andra länder. Underskott och besparingskrav i några länder minskar efterfrågan på ett sätt som påverkar tillväxten för oss alla. På samma sätt som de stora underskotten och lånekrisen i USA tillsammans med Lehman Brothers konkurs kom att drabba den euroepiska ekonomin, ser vi hur den europeiska ekonomin är ett problem för varje enskilt land men också för USA.
Två utmaningar
Den europeiska krisen är inte en utmaning för EU för att den skapats av det euroepiska samarbetet utan på grund av att europeiskt samarbete ger oss bättre möjligheter att ta oss ur krisen och undvika framtida upprepningar. Det handlar om två utmaningar.
För det första en stabilitet för den finansiella sektorn genom gränsöverskridande lagstiftning för finansiella marknader och offentliga finanser. I ett gränslöst Europa kräver det gemensamma regler och gemensamma lösningar. Det räcker inte med att några länder samarbetar eftersom problem i varje enskilt land snabbt blir ett problem för oss alla.
För det andra behövs reformer för att utveckla konkurrenskraft och tillväxt. Det handlar om att utveckla den inre marknaden så att EU som i dag är världens största ekonomi också kan bli världens mest dynamiska marknad. Det kan bara ske genom att vi tar vara på hela Europas möjligheter, inte genom olika strukturer och olika spår för samarbetet inom EU.
Viktigt att Sverige deltar
Därför har vi svenskar anledning att slå vakt om att hela Europa kan hållas samman, inte bara för att det är viktigt för vårt inflytande utan också för att det är avgörande för Europas möjligheter att resa sig ur krisen att vi tar vara på den dynamik som hela EU kan ge.
Därför bör vi se till att det finanspolitiska samarbetet utvecklas med vårt deltagande och med så stor öppenhet för alla medlemsländer som möjligt och utan att de beslut som där fattas står i strid med EU:s gemensamma lagstiftning, som binder oss samman och öppnar EU för alla. De partier som hellre vill att Sverige ska sitta på läktaren och se på riskerar inte bara ge Sverige mindre inflytande utan också att bidra till ett uppdelat Europa som gör oss alla svagare.
Gunnar Hökmark
vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp, EPP-gruppen