Överenskommelsen om en ny långtidsbudget och den särskilda återhämtningsfonden är på en gång en framgång och ett bakslag för EU. En framgång eftersom det är viktigt att långtidsbudgeten kommer på plats liksom det är nödvändigt för EU att gemensamt skapa möjligheter för en snabb återhämtning av den europeiska ekonomin.
I en värld där Europa måste spela en större roll vore det förödande om den europeiska ekonomin fortsatte att stagnera i pandemins spår. Det är bara EU som i dag värnar om en multilateral fri handel, mänskliga fri- och rättigheter och en global klimatpolitik. I en tid då Kina och Ryssland utvecklar konkreta hot och angrepp på Europa, samtidigt som USA abdikerat från att vara en fria världens ledare, måste vi i dag stå starka när det gäller att värna europeisk säkerhet och stabilitet.
Men det är i detta perspektiv som paketet med återhämtningsfonden blev ett bakslag. En alltför stor bidragsdel riskerar nu att skyla över brister i konkurrenskraft och statsfinansiell disciplin i de länder som mest har ropat på bidrag. Stat och offentlig byråkrati kommer att i dessa länder få en större roll istället för en mer begränsad som tillåter mer av innovationer och nytt företagande. Europeisk konkurrenskraft och innovationsförmåga växer fram i företag under konkurrens i ett positivt företagsklimat, inte i överreglerade miljöer där stora politiska satsningar styr investeringarna. Tillväxt och konkurrenskraft uppnås inte genom bidrag finansierade med nya skatter som motverkar digitalisering, nyföretagande och konkurrenskraft.
Det är ett bakslag för Sverige att det blev så. Det ska samtidigt sägas, och så komplicerad är den samlade beslutsbilden, att det av politiska skäl för att hålla samman EU var viktigt med en uppgörelse liksom det av ekonomiska skäl är nödvändigt med ett återhämtningspaket. Men det som borde blivit det bästa möjliga för Europa blev i stället det första bästa.
Första bästa innebär i det här fallet höjda bidrag och höjda skatter som går rakt emot behovet av en dynamisk ekonomi, innovativt företagande, snabb digitalisering och fokusering på att göra EU till en global kraft och ett centrum för fri handel.
Det finns ett antal lärdomar som för Sveriges del nu måste dra.
För det första visade budgetförhandlingarna att Tyskland och Frankrike inte har en så avgörande makt som de båda gärna vill göra anspråk på.
Deras ursprungliga förslag om ett bidragspaket på 500 miljarder euro fick de backa ifrån och förändringen till 390 är betydande oaktat att det likväl är ett alltför stort belopp. En mer rimlig kompromiss, som hade kunnat motiveras av att statsstöd på den inre marknaden inte får snedvrida konkurrensen och heller inte missgynna statsfinansiellt svaga länder, hade varit 250 miljarder euro. Den samlade kraften att uppnå det hade varit större om regeringen under de senaste åren odlat en proaktiv agenda som från början hade kunnat inkludera även Finland, som till slut närmade sig de fyra, Irland och de baltiska staterna.
För det andra understryker detta, inte minst efter Brexit, behovet av att utveckla allianser med andra likatänkande länder.
För att sådana allianser ska vara så breda som möjligt bör de formeras kring en proaktiv agenda och inte bara ett negativt förhållningssätt till EU-kommissionens eller de stora medlemsstaternas förslag.
Sverige måste utveckla en agenda för utvecklingen av EU som strävar till att göra Europa starkt men som inte faller i fällan för att det är samma sak som att göra EU-kommissionen starkare. Europa blir starkt genom starka och stabila medlemsstater, genom en inre marknad som fostrar konkurrens och innovationer, genom att vi ställer oss i centrum för den globala ekonomin genom att leda ansträngningar för fri handel, genom en syn på klimatfrågan som bygger på utveckling och modernisering och genom att vi utvecklar mer av forskning och innovationer än vi gör i dag.
Det sker inte genom bidrag till misskötta ekonomier och bidragsslukande byråkratier eller genom en inrikes symbolpolitik i form av den sociala agendan som regeringen Löfven öppnade upp för, men ständigt tvingas säga nej till konsekvenserna av, och som leder till bidragspolitik.
För det tredje måste en agenda för förnyelse av EU byggas upp långsiktigt och inte inför de sista dagarnas förhandlingar av andras förslag.
Det är den långsiktiga politiken som måste stå i förgrunden för hur EU ska utvecklas, inte den ständiga maktkampen mellan dess olika institutioner. Krispaketets inriktning mot EU-skatter innebär ingen som helst stärkning av europeisk konkurrenskraft, tvärtom, men stärker däremot kommissionen på bekostnad av medlemsstaterna som har det avgörande ansvaret för de europeiska ekonomierna. Säkerhets- och utrikespolitiken kräver däremot mer av gemensamt beslutsfattande men med medlemsstaterna som avgörande bas, inte kommissionen.
För det fjärde är det uppenbart att EU-kommissionen måste tvingas förbereda budgetförslag som är så väl förberedda att de kan antas utan djupgående konflikter.
Under hela min tid som Europaparlamentariker slogs jag av hur kommissionens ledamöter aktivt ville lägga budgetförslag som skulle tvinga medlemsstaterna att göra svåra prioriteringar, istället för att kommissionen försökte göra dem, i syfte att därmed göra budgeten så stor som möjligt.
För det femte, och det är det viktiga för den svenska debatten, tron att man är Europavän bara för att man bugar sig för EU-kommissionens förslag och naivt sjunger med är inte bara förlegad utan direkt skadlig för den gemenskap och sammanhållning som EU behöver.
Förhandlingsresultatet är ett misslyckande för Sverige eftersom regeringen inte format en egen långsiktig agenda och i tid samlat allianser kring den. Förändringarna i förslaget visar att mer hade kunnat göras genom ett mer kraftfullt agerande av likasinnade länder. Nu måste vi bryta upp från bidragstänkande till en agenda som fokuserar på att Europa ska stå starkt i en värld där det är viktigare än någonsin. Där borde Sverige spela en ledande roll.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är ordförande för tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker