De tre baltiska staterna firar i år att de 1918 förklarades som självständiga stater. Det var Tsarimperiets fall i samband med första världskrigets slut som gjorde dem och Finland fria. Litauen har redan firat denna dag, Estland firar i dag den 24 februari och Lettland senare i höst.
De baltiska staternas självständighet och frihet blev inte långvarig. När andra världskriget bröt ut invaderade Sovjetunionen dem, liksom Stalin lät anfalla Finland. Det var en del av Molotov-Ribbentrop-pakten där Hitler och Stalin lät dela upp östra Europa, med konsekvensen att Hitler anföll Polen den 1 september 1939 och därmed startade andra världskriget, något som i Sverige fick stöd från både vänsterpartister och nazister.
Först Sovjetunionen, sedan Hitlertyskland och sedan till slut Sovjetunionen igen. Och därefter fem decennier av sovjetisk ockupation och kommunistiskt förtryck. För Estland och de två andra baltiska staterna är friheten och självständigheten mot den bakgrunden varken självklar eller given. De vann den 1918, förlorade den 1939 och fick tillbaka den först 1991. De vet att den kan förloras. Det ställer för deras del seriösa krav på säkerhets- och utrikespolitiken.
Det är därför de är med i Nato. De har själva valt denna säkerhetspolitiska lösning för att inte vara prisgivna till rysk politik. Inte minst sedan Putins makttillträde i början på 2000-talet har Ryssland hotat, upprustat, övat invasion och genomfört olika former av destabiliseringspolitik mot de baltiska staterna, med alltifrån cyberkrig till ryska pass till rysktalande ester och letter. Det finns ingen tvekan om att Rysslands aggressiva utrikes- och säkerhetspolitik i allra första hand skulle drabba de baltiska staterna. De ingår i den del av Europa som Putin egentligen anser vara en rättmätig del av Ryssland.
Det är därför svensk och europeisk politik är avgörande viktig för balternas säkerhet. Utan EU hade de tre baltiska länderna i dag varit ryska lydriken. Det är därför deras medlemskap i Nato är avgörande. För Europa i sin helhet är deras medlemskap i Nato, och den säkerhet och stabilitet som därmed vinns, avgörande eftersom ryska militära operationer mot dessa länder skulle underminera europeisk säkerhet.
Om tröskeln för att angripa dessa länder är låg är tröskeln för att angripa medlemsländer i EU låg, med de konsekvenser det har för europeisk och svensk säkerhet.
När Margot Wallström i riksdagens utrikespolitiska debatt ifrågasatte den säkerhetsgaranti som är Natos ifrågasatte hon de baltiska staternas säkerhet.
Det är precis vad Putin vill. Om debatten i dessa länder kan vändas emot Nato eller ifrågasätta värdet av ett medlemskap, genom att hävda att det är medlemskapet i Nato som gör dem utsatta för ryska hot, har rysk desinformation vunnit mycket. Underminerar man trovärdigheten i deras säkerhet underminerar man ytterst deras självständighet.
Därför borde en socialdemokratisk regering inte än en gång falla in i att relativisera hoten mot de baltiska staternas självständighet och ifrågasätta deras säkerhetspolitik. De behöver vårt stöd. Deras säkerhet är vår säkerhet.
Vår säkerhet är dessutom deras säkerhet, varför debatten om Nato bör föras i den tid vi nu lever i, inte i det tystnadens klimat som präglade det kalla krigets årtionden. Men oavsett vad vi anser om Sveriges medlemskap bör vi inte i den debatten sälja ut balternas trygghet. Det är ett dåligt sätt att fira att det är 100 år sedan de deklarerade sin frihet och självständighet.
Sverige bör vara deras främsta vänner.