Just nu på tåg från Köpenhamn efter det att jag kommit ut ur Belgien, men i Köpenhamn drabbats av att Landvetter stängts ner. Rubrikerna om stängda luftrum över Sverige när molnen glider ger en dramatisk bild värdig en dyster science fiction. Det återstår att se hur lång tid vi kommer uppleva konsekvenserna av den isländska vulkanens utbrott.
Presentationen av regeringens vårbudget förstärker den bild som präglar de svenska alternativen. Medan socialdemokraterna hävdar att regeringen har underminerat statsfinanserna hävdar omvärlden att vi tillhör dem som har de stabilaste i EU. Och det som socialdemokraterna vill göra ser vi konsekvenserna av i Spanien och Storbritannien. Där kan man tala om både underminerade statsfinanser utan att det hjälpt till med jobben. I Spanien som socialdemokraterna så sent som förra våren använde som föredöme har vi ett land i kris, i kön efter Grekland.
Men mitt under den grekiska krisen som dominerar media och en stor del av det europeiska etablissemangets ansträngningar sker även annat. Diskussionen om vårt grannland Estlands möjliga inträde i euron med sikte på 2011 pågår nu. Skälet till detta är enkelt. Estland uppfyller kriterierna. Det har länge varit de estniska politikernas gemensamma strävanden att bli en del av euron, i princip ända sedan man efter frigörelsen knöt sin kroona till den tyska D-marken, och därefter till euron.
Under de diskussioner som vi i veckan fört kring Estland har det stått klart att man uppfyller kriterierna när det gäller underskott, statsskuld, konvergens av långa räntor och inflation. Det är också den bedömningen som ECB gör, dock att man samtidigt för fram skepsis kring om man långsiktigt kan hålla inflationen under kontroll med tanke på att man är en tillväxtekonomi, eller som det också uttrycks en ”catch-up ekonomi”, med innebörden att eftersom man ligger under den genomsnittliga välfärden så är det lättare att växa än för andra. Det är två tvivelaktiga argument i sig som tillsammans riskerar att skapa ett nytt osynligt kriterium.
Det finns för det första många ekonomier som borde vara catch-up ekonomier men som inte alls är det. Grekland är väl i dessa dagar det mest uppenbara exemplet. Det finns inte alls någon självklarhet att fattigare länder blir rikare snabbare bara för att de är fattigare än genomsnittet. Estlands tillväxt de senaste decennierna beror på den politik som förts, och den har grundats på stabila förutsättningar.
I diskussionerna har jag påpekat att det blir orimligt att använda misstanken om att ett land kommer ha en snabb tillväxt som ett argument emot det. Inget hade varit bättre om vi hade kunnat konstatera att Estland inte skulle ha någon tillväxt alls eller mycket liten.
Tvärtom det är genom sin vitala ekonomi som Estland är en tillgång för oss alla och för eurozonen, på samma sätt som Grekland tveklöst är en belastning. Och genom att Estland blir medlem blir också budskapet tydligt till andra länder som anstränger sig att det lönar sig att hålla på stabiliteten. Det är ett viktigt budskap inte minst till Lettland som just nu går igenom en svår tid.
Mycket talar för att Estland kommer att bli medlem i eurozonen den första januari 2011. Då förändras Sveriges valutageografi. Den europeiska huvudstad som ligger närmast Stockholm kommer då ha euron som sin valuta liksom Helsingfors. I dessa huvudstäder kommer man ha ett inflytande på europeisk ekonomisk politik som vi kommer att sakna i Stockholm men vars beslut kommer att påverka oss lika mycket som andra.
Och i Lettland, Litauen och Polen kommer politiken inriktas på att få den så snabbt som möjligt. Med detta steg kommer också den europeiska utvecklingen ha tagit ännu ett steg framåt. Det står inte så stilla om EU som debatten om kriserna ibland ger sken av.
I skenet av den grekiska krisen frågar sig en del om det här med euron varit så bra. För det första hade Grekland varit ännu sämre ute, med konsekvenser för oss alla. Smittoeffekten av ett Grekland i fritt fall hade varit mycket stora på länderna i södra Europa, och det hade i sin tur påverkat länder som Storbritannien och Irland, och till slut oss alla.
Men viktigare än så: hur hade ett Europa påverkats om vi stått utan euron? Då hade vi accelererat in i växande budgetunderskott, devalveringskonkurrens och som följd av detta protektionistiska åtgärder av olika slag. Det såg vi under 1970-talet och vi hade fått se det igen under denna kris som vi nu gått igenom. Det hade funnits mindre gemenskap som bas för gemensamma åtgärder under den akuta finanskrisen.
Skälet till att esterna anstränger sig för att bli medlemmar är att de blir en del av och bidrar till en stabilitet som vi alla har nytta och glädje av.