Regeringens start med utrikespolitiken har inte varit lysande. Den har dominerats av en vilja av att själv synas och agera än att driva prioriteringar inom EU och utveckla den styrka ett europeiskt agerande ger. Som vänligast kan sägas att den att den präglats av tron att ensam är stark. Så var det inte. Och så är det inte framöver. Rysslands fortsatta aggression i Ukraina kräver ett starkt och samordnat agerande när det gäller europeiska reaktioner.
Det borde kräva intensiva insatser inom ramen för Europeiska rådet när det finns länder som är mer kallsinniga. Enligt Stefan Löfven valde han att inte vara pådrivande eller föra fram en svensk mening när frågan diskuterades. Det ger den lite asymmetriska bilden att vi gärna agerar på egen hand och på egna pressträffar men inte driver på för att gemensamt agera när det gäller Ryssland, Mellersta Östern och arabvärldens förtryck. Det är inte hållbart och det är inte bra.
Det som nu är en viktig uppgift är att vara pådrivande för att EU ska påbörja de konkreta förhandlingarna med Serbien om de så kallade olika kapitlen som förhandlingsarbetet är indelat i. Många är allmänt tveksamma och andra vill låta lösningen av förhållandet till Kosovo vara avgörande för att förhandlingarna om helheten ska kunna starta. Det är inte bra.
Det riskerar att leda till en otålighet och besvikelse som öppnar upp för ytterligare rysk påverkanspolitik i Serbien. Den präglas redan av ökade insatser genom ryska och serbiska media och genom en nästintill total dominans av energisektorn. Europa får inte göra om samma misstag i Serbien som gjordes i förhållande till Ukraina åren efter den orangea revolutionen. Sverige bör agera för att förhandlingarna, med alla de krav EU ställer, kan börja nu.