Den kommande veckan kommer förmodligen att i Ryssland präglas av demonstrationer inför valet nästa söndag. Det handlar både om reaktioner mot det valfusk som har kommit att bli en del av rysk politik och putinregimens kontroll över det ryska samhället och om det maktmissbruk som bär Putins prägel. I allt fler utländska media, bland annat i Svenska Dagbladet, skrivs det nu rakt ut hur Putin och kretsen kring honom har gjort sig till extremt förmögna personer genom att väva samman offentlig makt med kontrollen över de viktigare industrierna, gasindustrin i synnerhet. Det är inget nytt men det nya är att diskussionerna om detta når allt fler även i Ryssland.
För det ryska folket innebär regimen Putins politik en förlust av demokratin och av möjligheten till en sund ekonomisk utveckling. För omvärlden innebär det en maktutövning som går i enskilda personers intresse snarare än i det som är Rysslands intresse. Och lika säkert som det framstår att Putin kommer att vinna presidentvalet, lika säkert är det att reaktionerna mot maktmissbruket inte kommer att minska med hans omval. Snarare kommer vi att få se allt hårdare konfrontationer mellan medborgare och makthavare. Det kommer inte göra Ryssland mer stabilt och ej heller mer försonligt mot sin omvärld.
Det gör också att grannskapet till Ryssland innehåller mer av risker för aggressiv utrikes- och säkerhetspolitik och ytterst genomförda hot och maktdemonstrationer. Det är en annan hotbild än det kalla krigets och den är till sin karaktär svårare att förutsäga eftersom den ytterst är en funktion av privata politiska och ekonomiska intressen. Inte desto mindre ställer det krav på svensk och europeisk säkerhetspolitik, och ytterst även militär förmåga för att bidra till en stabilitet som inte ger utrymme för ryska maktdemonstrationer att lyckas.
På torsdag och fredag har Europeiska rådet ännu ett av sina möten, nu som tidigare sagt att man ska ta itu med det som är de mer rena tillväxtfrågorna. Ett antal regeringar med Storbritannien, Italien och Sverige i spetsen har till detta möte understrukit vikten av att man tar itu med de strukturella reformer som kan ge tillväxt, där den inre marknaden är det främsta objektet för reformer på EU-nivå.
Det ställer bland annat krav på genomförande av den inre marknaden och tjänstedirektivet, som bland annat Tyskland inte har klarat av att genomföra, men också krav på att genomföra reformer som ger ökad konkurrenskraft och i varje land. Och det finns en tendens att vagheten i uttalanden blir större ju mer krav det ställer på konkreta beslut hos var och en och på gemensam europeisk nivå. Likväl är det där som trycket i reformpolitiken måste ligga.
I de frågor där man har beslutskraften i sina egna händer tenderar att bli mer försiktigt behandlade jämfört med de frågor som handlar om vad andra ska göra. Det är nog så belysande att G20 – länderna vid sitt möte i Mexico hellre ställde krav på europeiska brandväggar än visade på vad man själv kan besluta om vad gäller en bättre global balans, med de krav det ställer både på en mer ansvarsfull penningpolitik som motverkar stora underskott och en mer flexibel valutapolitik som kan bidra till att minska stora överskott.