Debatten mellan partiledarna i kvällens Agenda visade på en viktig skiljelinje mellan dem som vill att människor själva ska välja välfärd och dem som inte vill det, eller som anser det problematiskt att man kan göra det. Den mest extreme var Jonas Sjöstedt som på fullt allvar menade att han eller andra politiker ska bestämma över vilka skolor som elever ska gå i och att vinstdrivande företag bara handlar om skatteflykt.
Stefan Löfven i sin tur var både fångad av mediabilden av Carema i det beramade och avslöjade DN reportaget och drev den själv, trots att man numera vet att det den verksamhet som Carema drev i det omtalade exemplet var bättre än den som tidigare drivits kommunalt och att alla numera vet att blöjor ska vägas. Det var inte svensk äldreomsorg som den är han diskuterade utan en löpsedelsbild. Och eftersom det finns brister i all verksamhet missar han därmed det som är de brister som drabbar de äldre. Och på ett osorterat sätt ansågs skolans problem vara att elever kan välja, utan att någon försökte förklara vari kvalitetsproblemet med att elever kan välja ligger.
Ingen av de tre rödgröna företrädarna verkar ha besökt den verklighet som tusentals anställda driver och verkar i och som tusen och åter tusen svenskar använder. Deras bild av verkligheten verkar istället ha blivit satt av kvällstidningars löpsedlar som om vanvård och konkursande skolor är vardag. Och som om privata verksamheter är utsatta för allt detta och lite till medan den kommunala är en trygg leverantör av kvalitet och goda kunskaper.
Vardagen är istället mängder med fristående skolor och kommunala skolor som fungerar bra och sedan tyvärr skolor av olika form som inte är bra. Det är de senare som borde vara problemet, inte dem som är bra eller bäst. Och tyvärr är de oftare kommunala än fristående om man ska gå på de ranking som görs, bland annat för att de kan fortleva utan att någon aktivt väljer dem. Det är i själva verket en välgärning när en dålig skola läggs ner.
Men för de rödgröna är problemet istället om några skolor är så bra att de kan gå med vinst. Och föreställningen att just de skolor som går med vinst är de som är allra allra sämst. Bilden av dessa skolor är för vänstern att en illasinnad riskkapitalist omgående tar barnens pengar och för dem till ett skatteparadis vilket leder till att barnen ingen skola får. Det är en samhällsanalys som hör hemma i den värld där Bamse, Skalman och Krösus Sork stöter på varandra.
De rödgröna missar helt att fristående skolor, privat äldreomsorg och privat sjukvård är vardagliga och väl fungerande företeelser i vårt samhälle. Istället tycks de leva i en upptäcktsfärd från 1980-talet som om inget av detta finns i verkligheten och bara kan utmålas som i serietidningens värld.
Elever väljer fristående skolor för att de anser dem vara bra. Och för att de finns där, termin efter termin. Kommunala skolor lever vidare oavsett om de är bra eller ej. Fristående skolor bidrar till att höja kvaliteten medan ett litet antal skolor har så dåliga resultat att de borde stängas, vilket händer med en och annan privat men aldrig med de kommunala.
De rödgrönas barnatro på att kommunal regi är en garanti för hög kvalitet motsägs av verkligheten och just de undersökningar av kvalitet som återkommande presenteras. Det är illvarslande när vuxna partiledare verkar vara gäster i verkligheten och ser på samhället som efter en halvtimmes läsning av Bamse.
Ingen av dem som debatterar den svenska skolan, äldreomsorgen, förskolan eller sjukvården borde vara präglad av den bild som sätts av enskilda löpsedlar. I morgon måndag går tusentals anställda till sina jobb i väl fungerande sjukvård, förskolor, skolor, äldreboenden och möter tusen och åter tusen elever, barn, sjuka och äldre. Denna vardag av kvalitet, trygghet och värdighet att välja verkar ha passerat de tre rödgröna. Till och med Bamse kan bättre.