Den belarusiska, vitryska, diktaturen har i sin iver att försöka framstå som en valvinnare gjort sig svagare än någonsin. Rädslan för demokratin är ett uttryck för svaghet, polisterror och brutalitet men allra tydligast är att den folkliga frustrationen nu synes nå en långt större styrka än regimens våldsmakt. Det som nu sker i Belarus kan mycket väl leda till diktatorn Lukasjenkos fall men därmed inte så säkert till demokratins seger.
Den maktstruktur som bär upp Lukasjenkos diktatur kan mycket väl vilja offra honom för att nu lansera en diktatur 2.0. Sannolikt inser allt fler av dem som befinner sig på nivåerna under Lukasjenko att de riskerar att falla med honom, om de inte ser till att han faller. Riskerna för ett ökat våld är i det perspektivet stort, liksom i perspektivet av att Lukasjenkos styre höjer våldsnivån än mer. Vi såg 2014 i Kiev prov på detta, när specialstyrkor började skjuta på demonstranter i avsikt att mörda dem. Det blev å andra sidan det som gav den folkliga vreden ytterligare kraft. En utveckling som den vi såg i Ukraina är sannolik även nu i Belarus 2020.
En utveckling mot demokrati i Belarus kommer helt säkert vara utmanande för Putin som även han räds demokrati, yttrandefrihet och inte minst samhällen som på gränsen till Ryssland vitaliseras genom rättsstat, mångfald och yttrandefrihet. I Ukraina såg Putin för inte mer än sex år sedan en möjlighet att invadera och ockupera i ett första steg Krimhalvön, för att i ett senare skede låta militär trupp förenade med ryska och ukrainska legosoldater genomföra ett konventionellt krig i sydöstra Ukraina, ett krig som fortfarande pågår med omfattande ryska förband delaktiga.
Det är uppenbart att denna utveckling kräver ett svenskt och europeiskt agerande, både för att reagera mot regimens våld och tortyr och för att klargöra för Ryssland att en invasion kommer att skada regimen mer än gynna den. Utvecklingen sätter i ett blixperspektiv också fokus på den haltande svenska försvarspolitiken, med en regering som på ett antal år inte har kunnat samla sig till en ansvarsfull försvarspolitik med anslag som ger ökad förmåga och närvarod där den behövs.
Det finns anledning att samtidigt som man följer utvecklingen i Belarus och Rysslands agerande nära och kontinuerligt, också följa utvecklingen i Mellanöstern.
Där har den stora hamnexplosionen – ett ryskt fartygs beslagtagna last av ammoniumnitrat – belyst hur underminerad den libanesiska regimen har blivit av Iran och dess arm Hizbollah, som har gjort delar av Libanon till en iranskkontrollerad militärzon och försatt den konstitutionella ordningen ur balans, samt av den syriska regimens maktpolitik och attentat liksom av kriget mot den egna befolkningen. Det gör att både Syrien och Iran finns närvarande på olika sätt i Libanon samtidigt som Ryssland finns där i skuggorna.
Oförmågan att hantera ett stort hot mot staden Beirut och landet Libanon, är en konsekvens av en korrumperad och svag regering som under iranskt inflytande och med en sammanfallande statsapparat saknar förmåga att agera och fatta beslut på egen hand. Det är anmärkningsvärt hur lite rapporteringen från Libanon har handlat om Iran och landets strategiska agerande i landet. Det politiska sammanbrott som vi nu ser i landet kommer nämligen bara gynna Iran och till viss del Syrien, och leda till en allt mer instabil säkerhetssituation i regionen.
För Israel är förekomsten av iranska missiler på gränsen till Israel ett existentiellts hot som man kommer att slå till mot, och som varje land som vill försvara sig måste göra. Ett avgörande problem med Irans agerande i regionen är nämligen att man vill med våld och terror utveckla sin makt och i synnerhet vill leva upp till löften om att attackera Israel.
Om delar av södra Libanon i praktiken blir till en nordlig Gazaremsa, i den mån det inte redan är fallet, kommer Israel i än högre grad än i dag vara utsatt för allvarliga hot med avancerade vapen.
Det är mot den bakgrunden som det påbörjade fredsavtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten ska ses. Det är historiskt. Det ska visserligen inte överskattas i sin betydelse för den omedelbara säkerhetspolitiska situationen men sannerligen inte underskattas när det gäller den långsiktiga utvecklingen mellan Israel och arabvärlden – där Egypten och Jordanien redan har fredsavtal – liksom förutsättningarna därmed för en ny fredsprocess. Förenade Arabemiraten är vare sig gränsande till Israel, någon stor militär aktör eller något av de mer aggressiva länderna i regionen. Men det faktum att Donald Trump har överspelat betydelsen av avtalet, innebär inte att det ska spelas ner, så som man får en känsla av att det har gjorts i svenska media.
Det är ett viktigt genombrott i två hänseenden. Dels lägger det israeliska planer på annektering av territorier på Västbanken på is, i alla fall tillfälligt. Dels är det politiskt och symboliskt viktigt att ett viktigt och finansiellt starkt land i den arabiska gemenskapen nu vill erkänna Israel fullt ut. Betydelsen regionalt av detta är större än avtalet i sig. Det innebär också att det nu finns en tydlig tendens i den sunnimuslimska delen av Mellanöstern att det är Iran som är hotet samtidigt som man ser Israel som en stabiliserande aktör och en god partner när det gäller utveckling av ekonomi, miljö och utrikespolitik. Därför är det påbörjade avtalet mellan Israel och Förenade Arabemiraten en historiskt viktig öppning. Det är en signal om en vidare förändring.
Så medan utvecklingen i Libanon går i en snabbt destabiliserande riktning går utvecklingen mellan Israel och dess övriga grannar i en stabiliserande. Iran är i båda fallen en huvudaktör. I Libanon som ett hot mot ordning och säkerhet, för arabländerna ett hot som man gärna samlar sig mot.
Lägger man till detta att Kina fortsätter sina aktiviteter för att slutligt ta bort den frihet som varit Hongkongs, att USA reagerar mot Kinas agerande samtidigt som man under Trump isolerar sig allt mer och vänder intresset bort från Europa och att Ryssland självfallet kommer se vilka öppningar som kan finnas för att utnyttja det egna våldskapital man med målmedvetenhet byggt upp. Vi ser en orolig värld som erbjuder många risker och kräver politiskt ledarskap. Augusti månad har historiskt varit en farlig månad för europeisk fred. Politiska ledare måste bidra till en säkerhet och stabilitet som minskar risker och gör Europa starkare.
Det kan för en svensk regering finnas skäl att tänka efter före det att saker och ting händer, så att de allra helst inte händer. Istället för att tänka efter efteråt då man visserligen vet allt men inte kan göra så mycket åt det som redan börjat hända. Ser vi på den värld vi har ikring oss finns det litet utrymme för regeringen att skylla ifrån sig eller säga att man inte visste eller förstod.