Anförande av moderaternas delegationsledare i Europaparlamentet Gunnar Hökmark inför Försäkringsförbundets årsmöteskonferens i Stockholm den 11 maj 2006
Det talade ordet gäller
Det är en paradox att de finansiella marknaderna som är de mest globala i den värld vi lever i samtidigt är de mest lokala. De är utformade utifrån skillnader i hur finansiella institutioner har vuxit fram och är präglade av olika samhällens ekonomiska och industriella struktur.
De ekonomier som av tradition har haft en öppen ekonomi tenderar också att ha de mest öppna och flexibla finansiella marknaderna medan ekonomier av mer slutet slag, eller i vart fall mindre internationellt inriktade har tenderat att ha finansiella marknader av mer statiskt slag, bundna av byråkrati och tradition.
Det är ingen tillfällighet att vi kan se mer av utveckling och förnyelse av de finansiella marknaderna i Norden och i Storbritannien medan marknaderna på kontinenten är mer reglerade och därför också mer skyddade mot konkurrens utifrån.
Samtidigt är det en viktig insikt att ekonomisk utveckling inte är möjlig utan fungerande finansiella marknader och att en snabb tillväxt i form av handel, förnyelse och nya marknader förutsätter ett väl fungerande försäkringssystem. Det är självfallet ett inte ovälkommet påstående i denna krets men likväl sant att den ekonomiska tillväxten har i den ekonomiska historien varit förbunden med att den tidens ekonomi och risker har fått ett stabilt försäkringssystem som kunnat sänka trösklar för risktagande och transaktionskostnader för handel, investeringar och ny konkurrens.
Nu står vi inför en snabb utveckling av den europeiska ekonomin. Den inre marknaden är inom många områden verklighet och kommer att bli det inom andra.
Utvidgningen ger tillsammans med den inre marknaden en snabb utveckling av den gränsöverskridande handeln liksom en rörligare arbetsmarknad. Det är i det sammanhanget intressant att notera att rörligheten på arbetsmarknaden skiljer sig kraftigt. Den genomsnittliga rörligheten på arbetsmarknaden mätt som hur många som byter till nytt jobb efter ett år är drygt 8% i EU med Danmark och Storbritannien som de mest rörliga med genomsnittet 13%, medan Grekland och Sverige har de minst rörliga arbetsmarknaderna med en rörlighet nere på 5%.
Drygt 1,5% av de europeiska arbetstagarna arbetar i ett annat medlemsland, det är en låg siffra men en siffra som kommer att utvecklas, dels som ett led i den fortsatta utvecklingen, dels på grund av att allt fler unga människor i dag väljer att läsa utomlands vilket sänker tröskeln till att ta jobb utomlands och dels för att de nya medlemsländernas befolkning i en högre grad än de gamla söker sig till de länder där det finns jobb.
Utvidgningen har också inneburit att drygt 191 miljarder euro har investerats i de nya länderna samtidigt som exporten i båda riktningarna har ökat med fortsatt handelsöverskott från de gamla till de nya. Det innebär att utvidgningen har varit framgångsrik, den har lett till fler jobb och den har gett alla en högre tillväxt. Den har också bidragit till en snabbare ekonomisk integration som ger Europa en inre globalisering med de fördelar detta har för utvecklingen av Europas konkurrenskraft.
I vilket fall som helst ställer detta nya krav på den europeiska försäkringsmarknaden vad gäller allt ifrån sakförsäkringar, pensionsförsäkringar, inte minst tilläggsförsäkringar som nu är på tapeten i Europaparlamentet, sjukvårdsförsäkringar och sjukpenningförsäkringar. En bredare ekonomi kommer att accellera trycket på en bredare försäkringsmarknad.
Det är nödvändigt med en snabb utveckling av den europeiska försäkringsmarknaden, både vad gäller lagstiftning och vad gäller aktörernas utveckling.
Mycket är redan gjort vad gäller lagsstiftning. Aktionsplanen för finansiella tjänster, återförsäkringsdirektivet, kapitaltäckningsdirektivet och regler för asset management, motorförsäkringar, solvens, försäkringar i e-handel, redovisning i försäkringsbolag är bara några exempel där lagstiftningen har gått framåt snabbt. Det är ett europeiskt regelverk som växer fram för det som ska vara en europeisk kapitalmarknad och försäkringsmarknad.
Trots att mycket har hänt vad gäller lagstiftning har det inte haft så stor effekt på den europeiska försäkringsmarknaden som sådan. Den består fortfarande av nationella marknader som tenderar att vara alltför slutna mot varandra. Det är svårt för utomstående företag i Tyskland, det är kanske ännu svårare i Frankrike. Det beror till en del på starka nationella aktörer och olika traditioner men det beror också på att det finns hinder.
Det som talar för att vi kommer att få se en förändring är det faktum att aktörerna utvecklas. Det är främst kanske på banksidan men den innehåller som bekant ett och annat försäkringsbolag.
Det är mot bakgrund av vad jag sa tidigare heller ingen tillfällighet att det är i de mer öppna systemen som anpassningen är snabbast. Vi ser inte minst i Norden en snabb utveckling mot gränsöverskridande företag och företag med gränsöverskridande verksamheter. I stort sett har de traditionella bankerna alla försäkringsverksamhet medan de traditionella försäkringsbolagen alla har bankverksamhet.
Även inom Europa ser vi snabba förändringar som i sin tur är drivna av den globala ekonomins allt tätare kontakter. If är med sin verksamhet i Norden och Baltikum ett tydligt exempel. Skandia och Old Mutual signalerar intresset för den europeiska marknaden bortom Europas gränser. Avivas köp av Prudence signalerar hur stora europeiska företag strävar efter att öka sin globala konkurrenskraft med sikte på bland annat den kinesiska marknaden.
Även detta understryker kraven på en lagstiftning som ger konkurrenskraft, tillväxtkraft och förmåga att verka globalt.
Det är nämligen globaliseringen som är den stora utmaningen för de europeiska finansiella marknaderna i allmänhet och för försäkringsindustrin i synnerhet.
Om åtta år kommer 800 miljoner kineser, indier, ryssar och brasilianare att vara medelinkomsttagare i europeisk bemärkelse. Förutom dem kommer vi se en snabbt växande medelklass i en lång rad andra länder i den nya nya världen.
Det är ett slutgiltigt uppbrott från den världsordning som bar med sig begreppet den tredje världen, som implicit lät Östblocket vara den andra och vi själva – Västvärlden vara den första utan att det ens behövde sägas.
Alla dessa nya medelinkomsttagare kommer att ställa samma krav på högre utbildning, finansiella tjänster och försäkringar som vi, samtidigt som deras ekonomi kommer att kräva investeringar där och leda till investeringar här med en ny typ av risker, beroende på andra typer av säkerheter, större politisk osäkerhet samt mindre transparens.
Om vi tidigare har kunnat se att det tidiga 1990-talets fastighetskris gav återverkningar på de finansiella marknaderna, hur företagsskandaler som Enron har skakat om dem och hur 11/9 i alla fall kortsiktigt skapade en betydande osäkerhet liksom hur Catharina i New Orleans eller översvämningarna i Centraleuropa, för att inte glömma skogsstormar på den skandinaviska halvön har påverkat de finansiella marknaderna står vi nu inför en förändring som i sig kan innehålla mycket större svängningar om vi inte får väl fungerande marknader.
Den stora förändringen är inte den politiska osäkerheten i olika länder utan att dessa länder kommer har och i än högre grad kommer ha en ekonomiskt tyngd som påverkar den globala ekonomin i sin helhet. När mycket stora kinesiska banker noterar sig på börsen i Hong Kong med investeringar från stora europeiska banker innebär detta att deras ekonomi blir en del av vår liksom vår ekonomi blir en del av deras.
När europeiska företag investerar stora belopp i stora olje- och gasföretag i Ryssland eller i Bolivia innebär det att man också utsätts för en större politisk risk. När de oljerika ländernas ekonomier står för en allt större del av investeringar på europeiska börser blir vi också allt mer beroende av den politiska och ekonomiska stabiliten i dessa länder. Det är inget nytt med att enskilda företag har tagit politiska risker genom investeringar i olika länder, det nya är omfattningen på dessa länders ekonomiska betydelse och därmed den effekt som instabilitet, bristande transparens, politisk godtycklighet och till exempel dåliga redovisningskrav och bristande solvens kan ha för vår ekonomi i sin helhet. Vi ser en internationalisering av risker av ett slag som vi inte tidigare har sett.
Det är mot denna bakgrund som utvecklingen av den transatlantiska ekonomin är av stor betydelse. Den kan bidra till en global stabilitet och globala regelverk som kan få en utomordentlig betydelse för den globala ekonomin. Det är mot den bakgrunden som jag i min rapport om den finansiella sektorn och den transatlantiska ekonomin har föreslagit att Europa och USA vid toppmötet i juni ska sätta upp det gemensamma målet om en transatlantisk kapitalmarknad senast 2010.
Den transatlantiska ekonomin är den i särklass mest dominerande delen av den globala ekonomin. Här utvecklas den nya tidens försäkringstjänster, globala varumärken, avancerad forskning och företagande som står högt på värdeskalan.
Den handlar om mycket mer än handel, det är snarare ägande och direktinvesteringar över Atlanten som binder samman de två ekonomierna. Närmare 3 triljarder dollar utgör basen för denna gemensamma ekonomi i form av ömsesidigt ägande och direktinvesteringar. Det gör också att amerikanska företag i Europa och europeiska företag i USA säljer mer varor och tjänster än vad exporten och importen utgör. Exporten och importen i sin tur utgör till en betydande del intrahandel, det vill säga amerikanska företags handel med amerikanska dotterföretag i Europa och vice versa.
Karaktären på dessa investeringar och denna handel är av avgörande betydelse för vår förmåga till ledning i den globala ekonomin utan att stänga någon ute. Mer än 60% av amerikanska företags forskningsinvesteringar utomlands görs i Europa och i stort sett motssvarande gäller för de europeiska företagen. Den transatlantiska ekonomin är världens i särklass mest kunskapsintensiva ekonomi och den driver den globala kunskapsutvecklingen mer än något annat.
De investeringar som görs i båda riktningarna, det gäller handelsutbyte och det forskningsutbyte som präglar den transatlantiska ekonomin. Det är i detta ekonomiska utbyte som Europa, och USA, har den största förutsättningen att innovationsmässigt och marknadsmässigt ligga steget före så att vi kan bidra till den globala ekonomins utveckling utan att stå i en motsatsställning till de nya framväxande ekonomiernas utveckling.
Det är i detta perspektivet som diskussionerna om textilkvoter och sko- tullar ska ses. Den största utmaningen mot den europeiska ekonomin och det europeiska näringslivet är inte kinesisk export av vare sig skor eller t-shirts. Det är en mindre del av den kinesiska eller indiska exporten. Mer spännande är det faktum att mer än hälften av världens datahårdvaror produceras i Kina, att Indien är den snabbast växande tjänsteekonomin.
Det är ett led i en global utveckling där vi under det närmaste decenniet kommer att få se en miljard människor i det som en gång kallades den tredje världen blir medelinkomsttagare i europeisk bemärkelse. Det kommer att förändra den globala ekonomins mönster och kraftfält.
På samma sätt som världen aldrig har sett en så stor ökning av arbetsutbud i den globala ekonomin som vi nu ser har världen heller aldrig sett en så dynamisk ökning av nya köpstarka marknader. Ju mer dessa nya länder exporterar, desto mer kommer de att importera. Den avgörande frågan för vår del kommer inte vara vad de exporterar till oss utan vad vi kommer att exportera till dem.
Vårt problem är nämligen inte att de konkurrerar ut europeiska industrier som har låga löner och låg konkurrenskraft. Tvärtom är den stora risken med en protektionistisk politik inom detta område att den lyckas i så måtto att det i framtiden blir vi som exporterar skor och textilier till Kina och Indien medan dessa länder istället exporterar produkter och tjänster med betydligt högre värdeinnehåll.
Den stora utmaningen är nämligen att de redan nu och i framtiden än mer konkurrerar med oss på de olika områden där vår industri i dag är som starkast globalt. Det gäller telekom, det gäller bioteknik och det gäller verkstadsindustri. Utan en snabb utveckling präglad av marknadsdynamik, avreglering för nya marknader och tjänster, kraftigt ökade investeringar i forskning och högre utbildning samt en radikal förändring av företagandets villkor kommer den svenska och den europeiska ekonomin inte ha kraft att utvecklas så snabbt att vi ligger steget före på det vis som vi hitintills har gjort.
Det är i detta sammanhang som den transatlantiska ekonomin redan i dag spelar och i framtiden kan spela en ännu mer avgörande roll för utvecklingen av svenska och europeiska företag i den globala ekonomin.
Den möjliggör en snabb utveckling av nya avancerade marknader och nytt globalt företagande inom gamla och nya områden. Den skapar förutsättningar för europeiska företag att bli globalt ledande genom sin förmåga att utveckla kunskap och marknader. Den driver genom konkurrens fram en snabbare utveckling av innovationer och av konkurrenskraft. Viktigast av allt är att den i kraft av sin kunskaps- och innovationsgrad inte behöver ropa på murar och handelshinder utan tvärtom kan bidra till den ekonomiska utvecklingen globalt.
Den kan i kraft av sin storlek och tyngd bidra till en ökad transparens och öppenhet vad gäller redovisning och riskexponering i den globala ekonomin. Den kan bidra med att utveckla bättre förutsättningar för europeiska tjänsteföretag att verka globalt. Den kan i kraft av sin utveckling och förmåga bidra till utvecklingen av internationella standarders och en större öppenhet för tjänstehandel än vad vi hitintills har sett i Världshandelsförhandlingarna.
Basen för denna transatlantiska marknad är kapitalmarknaden och förutsättningarna för direktinvesteringar, företagsköp, en konkurrenspolitik som är så likformig som möjligt och en finansiell marknad som bland annat innebär en öppenhet för försäkringsindustri och återförsäkringar som ger lika möjligheter.
Desto snabbare vi kan komma överens, över Atlanten, om gemensamma redovisningsprinciper, likvärdiga och öppna regler för företagsköp och fusioner, möjligheter att börsnotera och avlista sig samt likvärdiga villkor för återförsäkringsföretag i USA med inhemska, desto snabbare når vi fram till en vital transatlantisk kapitalmarknad som kan bidra till den globala ekonomiska utvecklingen med både innovationer och utvecklingen av nya marknader samt med en global ordning som ger öppenhet och stabilitet för finansiella marknader inklusive försäkringsmarknaden. Det skulle i sin tur ge den globala ekonomin ännu bättre förutsättningar för handel och tillväxt.