I dag är då dagen då Storbritannien lämnar över sitt brev med en ansökan om utträde ur Europeiska Unionen. Det är en tråkig och sorglig dag för Europa och likväl en dag som måste präglas av en vilja att gå vidare med den verklighet detta innebär.
För Storbritannien väntar de största problemen. Utanför den inre marknaden hamnar man utanför sina viktigaste kunder och utan självklar tillgång till de marknader som är avgörande för brittiskt välstånd. Det brittiska pundets fall har från folkomröstningen underlättat export men är samtidigt ett uttryck för att utanför EU drabbas brittiskt välstånd. London City kommer att förbli ett globalt finanscentrum men kommer att försvagas. Internationella banker som valt London som europeiskt högkvarter kommer att flytta på hela eller delar av verksamheten. Brittiska banker kommer få svårare att operera i andra delar av unionen när man ställer brittisk lagstiftning som hinder i båda riktningarna.
Men kanske är det långsiktigt svåraste den politiska instabiliteten som följer. Det handlar inte bara om ett nu dominerande men likväl splittrat konservativt parti utan också om ett Labour parti som kommit att av sin egen splittring, av fler skäl än Europafrågan ska sägas, att tillhöra en annan dimension vid sidan om den där brittisk politik formas. Men det handlar framförallt om Storbritannien i sig självt. Skottlands väg mot egen nationell identitet har nu fått nytt syre. Kraven på en ny folkomröstning blockeras än så länge av premiärminister Theresa May. Det väcker i sin tur motsättningar. Men hur länge kan man på vägen genom politiska och ekonomiska svårigheter orsakade av en folkomröstning som skottar motsatte sig resultatet av att vägra dem en folkomröstning om sin plats i Europa? På Irland är fredsöverenskommelsen utsatt för alla de motsättningar som den försonade.
För en som alltid varit fascinerad av det brittiska och det engelska, genom blickar mot historien och genom de världskrig där man stod för Europa och för civilisation mot barbariets krafter, liksom under årtiondena av ett delat Europa, är det sorgligt att se hur det som en gång var ett brittiskt imperium i drömmen om detta sakta förminskar sig till ett litet England.
Samväldet finns inte mer annat än som en klubb för den gemensamma historien, en historia som milt talat tolkas annorlunda i gamla kolonier än i London, Hong Kong som länge var en symbol för det bestående brittiska är lämnat, EU som var en plattform för brittiskt inflytande och betydelse världen över lämnar man. Skottland vill lämna. Nordirland kommer att möta nya utmaningar och svårigheter.
Inflytandet över den egna vardagen och det Europa man lever i minskar när man lämnar. För USA förminskas man till en nation som hoppas på tröst. Storbritannien devalverar sig genom att ställa sig vid sidan. Det finns bara skäl att hoppas att man fortsatt kommer kunna ställa en viktig roll som ledande europeisk partner i Nato.
För EU är det ett bakslag. En stor och viktig ekonomi, en frihandelsnation och en pådrivare för den inre marknad man kom att vara initiativtagare till ställer sig nu i kulisserna. EU blir svagare och kanske också mindre inriktat mot de värden som varit Storbritanniens ledstjärna, och som varit mycket av samma budskap som präglat de nordiska ländernas.
Det sker i en tid då påfrestningarna och utmaningarna är stora. Rysslands aggression och krigföring i Ukraina och mot demokratiska länder genom desinformation och cyberkrigföring. Kinas växande dominans i en del av världen som betyder allt mer för Europa. Nordafrikas och Mellanösterns instabilitet och sammanbrotten som föder terrorism.
Behovet av en stor marknad för att kunna möta globaliseringens växande konkurrens. Klimat- och miljöfrågorna som är av en gemensam karaktär. Forskningen och stegen mot det digitaliserade samhället som kan vara en nyckel för europeiskt ledarskap i den moderna kunskapsekonomin. Vi blir alla svagare, från Estland på andra sidan Östersjön till Malta, som just nu har ordförandeskapet i EU, i södra Medelhavet där jag nu befinner mig. Och Sverige. Liksom EU i sin helhet.
Det finns dem som gläder sig över detta men i grunden oklart, eller i många fall alltför klart, över vad de gläder sig. Storbritanniens betydelse minskar i världen och i Europa. Europeiskt samarbete och säkerhet blir svagare och mer utsatt. Putin, Le Pen och Trump gläds liksom alla dem som ogillar samarbete länder och folk emellan. Och så finns det de som vill mena att EU är misslyckat, med allt ifrån att det är en konspiration till en ändlös byråkrati, och de som menar att detta är en läxa att lära sig av.
Ja, det är en självklarhet att EU skulle kunna fungera bättre. Lika självklart som att Sverige skulle kunna fungera bättre. Eller USA. Men den verkliga sanningen är att sedan EU bildades har vi haft en mirakulös utveckling av fred, där Europa de senaste 30 åren har förenats över det som en gång var järnridå och Berlinmur. Där länder som tidigare var ockuperade eller lydstater till kommunismens Moskva, och som utan EU annars hade varit lydriken till rövarkapitalismens Moskva nu är fria och självständiga länder och grannar till oss. Ett Europa i fred, frihet och i sammanhållning.
Det är värt oändligt mycket mer än synpunkter på hur livsmedelstillsatser ska redovisas, för att ta ett av många exempel, i den mån man tror att det hade varit utan komplikationer med en rödgrön regering i Sverige, en koalitionsregering i Tyskland eller en konservativ i Storbritannien. Tron att detaljstyrning eller byråkrati följer av beslut som fattas i EU är en barnatro som bygger på att man inte ser att vårt land liksom Storbritanniens främsta byråkrati och detaljregleringar bygger på nationella myndigheters idoga strävanden att lägga livet till rätta.
Den stora skillnaden blir inte mängden av regleringar i det enskilda landet utan mångfalden av regleringar som vi i olika länder möter i när vi möter andra länder i Europa. För brittisk industri är det i dag inte europeisk lagstiftning som framstår som det stora problemet utan att hamna utanför den, där att man nu kommer få två skilda lagstiftningar att ta hänsyn till. Och den brittiska är på många områden mer reglerande än den gemensamma.
Det är också en självklarhet att europeiska länder skulle kunna fungera bättre både vad gäller ekonomisk politik, kampen mot brottslighet och korruption och i arbetet för nationell säkerhet. Men Italien fungerar inte bättre genom att Storbritannien lämnar, landet fungerar inte sämre på grund av att man är medlem, däremot har man en stabilitet och säkerhet som gör reformer trots allt enklare. Det samma gäller utifrån våra olika utgångspunkter Frankrike, Storbritannien, Grekland och Sverige.
Men finns det inget att lära av då? Jo, mängder men problemet och utmaningen är att det finns lika många uppfattningar om vad och hur som det finns i varje demokrati. Det gäller oss alla. I Sverige har vi, för att bara nämna ett av oändligt många exempel mycket att lära oss av hur vi har hanterat våldsbejakande extremism under kulturdepartementet under en tid då Sverige varit ett av de länder som exporterat mest ISIS-frivilliga till våldets elände. Eller bostadspolitiken, skattepolitiken, arbetsmarknaden, vinstförbudsdebatten och så vidare.
Men självfallet bör EU fokusera mer på sina grundläggande uppgifter och göra det med större kraft. Men det måste präglas av gemensamma beslut och demokratins motsättningar och det gör det lika svårt i EU som i Sverige, där vi inte ens kan enas om hur en regering som föreslår beslut som har en majoritet emot sig ska hanteras. EU är inte bättre än vad vi alla gör det till. Liksom varje annan politisk identitet. Men EU är avgörande för att vi ska kunna möta de stora frågor som kräver mer än nationalstater och som bäst möts utan motsättningar länder emellan.
Samarbete är bättre än motarbete. En öppen marknad är bättre än slutna marknader. En gemensam säkerhet är mer säkerhet än ensamhet. Men hela min politiska uppgift handlar självfallet om att allt detta ska göras så bra som möjligt, med människor som har en annan uppfattning både i Sverige och i andra länder som motståndare.
Nu väntar hårda och svåra förhandlingar. De riskerar att leda till motsättningar och nya problem, och ett än svagare Europa. Jag kommer att agera för en vänlig Brexit där våra relationer efter förhandlingarna är viktigare än förhandlingarna i sig. Storbritannien bör vara så nära som möjligt och det kan vi uppnå utan att någon tror att det inte spelar någon roll om man är medlem eller ej. Det spelar roll och det kommer att påverka vårt Europa till det sämre men vi måste göra det så bra som möjligt. Den processen börjar nu, med en resolution i Europaparlamentet nästa vecka, som jag verkar för ska vara så allmän och lugn som möjligt.
Men som sagt, det är en glädjens dag för dem som söker nationella motsättningar som bas för sin politik och som av ideologiska skäl vill ha ett svagt Europa, inte för alla de medborgare som sätter stabilitet, säkerhet och välstånd främst. För oss gäller det nu att göra saker så bra som möjligt och göra Europa så starkt som möjligt i en värld som är svårare än någonsin i modern tid.