[BILD1]Det är en mänsklig tragedi av stora mått vi ser utspelas i Libanon. Den avslöjar också ett obehagligt tänkande av kollektiv skuld som bygger på kategorisering av människor snarare än av respekt för människors liv. Lika lite som libanesiska liv kan offras för att israeliska liv har offrats kan israelers död accepteras som en rättvis konsekvens av libaneser omkomna i kriget. Det mänskliga livet är inte kollektivt, det ägs inte av någon annan än den enskilda människan och hennes anhöriga. Och det är kriget som har drabbat dem.
De som förklarar libanesiska offer i kriget med de israeler som förlorat sina liv har lika fel som de som försöker hävda att den israeliska krigföringen inte är proportionell med utgångspunkt från att antalet israeliska offer är lägre än dem som mist livet i Libanon. Små barns död kan inte motiveras med att andra barn har dött. Och deras död blir inte mer tragisk för att inte andra barn har dött. Det är i den delen en ibland barbarisk syn som kommer till uttryck när media räknar döda som om de skulle kunna balansera varandra. Scenerna från Quana tillhör inte det som kan motiveras eller förklaras. De hade inte varit mer acceptabla om fler israeler hade dött i de raketattacker som har pågått det senaste året och de blir inte mer allvarliga för att det är fler libaneser än israeler som har dött. Det är ett misslyckande för det internationella samfundet att man efter decennier av krig och terror i Mellersta Östern inte har lyckats skapa säkerhet i Libanon.
Tragedin blir inte mindre för att Hizbollah använde bostadsområdet, liksom andra bostadsområden, för raketbeskjutning och vapenlager. Den blir inte större för att ett skäl till sprängkraften som dödade så många förmodligen var att Hizbollahs egen vapenarsenal bidrog till att döda så många och förstöra så mycket. Det är en konsekvens av att lagra raketer och missiler i ett civilt bostadsområde för att använda det för att beskjuta ett annat land. Det hjälper inte dem som drabbades. Tragedin står där framför oss på sina egna villkor. Ingen vettig människa kan rycka på axlarna och säga att så är det, så blir det i krig, det är inget att göra åt.
Den understryker istället vikten av att en vapenvila innehåller villkor som förhindrar nya tragedier, som bidrar till en fortsatt konflikt, som förhindrar att Hizbollah ostört kan använda södra Libanon till ett eget operationsområde utan att störas av andra och det understryker att Hizbollahs militära arsenal och förmåga måste skiljas ut från de människor man i dag använder som sköldar. Annars riskerar vi att få se nya tragedier där civilas liv offras på samma sätt som Hizbollah offrar självmordsbombares och andras liv.
En vapenvila måste innebära krav som innebär att Hizbollah inte kan gömma sig bland civila och inte kan fortsätta bekämpa Israel med raketer och missiler som når långt in i israeliskt territorium. Det internationella samfundet måste i sina ansträngningar
Förutom Tidningen Haaretz beskriver i en artikel de uppgifter som den israeliska armén har om hur stor del av Hizbollahs missilföråd som nu kan anses vara förstört. Om det är sant, och om det är rätt, är det en betydande framgång. Det som nu är Israels ambition är att skapa en buffert. Men en buffert om några kilometer löser inte problemen med missiler som när tiotals kilometer. Viktigare än att skapa en buffert är att eliminera det område där Hizbollah kan vara en stat i staten och hota att bomba Tel Aviv med vanliga missiler och med ballistiska som kan förgöra all normal verksamhet i denna och andra israeliska städer. Ingen bör känna vare sig glädje, triumf eller likgiltighet inför människors död. Ett problem i Mellersta Östern är att en stor gruppering känner denna glädje när civila liv offras. Det skapar en asymmetri som också försvårar en uppgörelse. Den som hatar och vill förgöra och som är beredd att offra människoliv är inte lätt att förhandla med om det inte blir internationell trupp som kan upprätthålla förhandlingsresultatet istället för att låta det rena hatet dominera. Den som är beredd att offra civila människors liv oavsett varifrån de kommer har alltid ett övertag mot dem som vill värna människors liv.
Det finns många som i dag underkänner den israeliska strategin men som intressant nog inte kan formulera en annan som konfronterar det hot som Iran och dess allierade utgör. Det har som bekant inte gått så bra i förhandlingarna med Mullorna om kärnenergi.
Tanken att Israel stillatigande ska se på medan det byggs upp en styrka på andra sidan gränsen som kan slå ut landet är inte bara dum utan också respektlös mot dem som då får offra sina liv.