En torsdag i Köpenhamn i möten med det kommande danska ordförandeskapet i rådet.
Det är som jag tidigare noterat en av de få regeringar i EU som leds av en socialdemokratisk minister men inte mer socialdemokratisk än att det är en bred koalition från vänster till höger med ett borgerligt parti i kretsen. Lite underligt är det att ett borgerligt Europa nu får ett socialdemokratiskt ordförandeskap för ministerrådet för att sedan till sommaren ledas av ett Cypern med kommunistisk president.
Ordförandeskapen är korta. Ett halvår går fort och kan jämföras med det löpande bandet vid en bilfabrik. Man övertar frågor och konflikter i förhandlingar mellan medlemsländerna och med parlamentet och man påbörjar dem när kommissionen lämnar förslag till parlamentet och rådet.
De stora ambitionerna rimmar oftast inte med det konkreta arbetet. Så kan det polska ordförandeskapet sägas ha lyckats med att slutföra förhandlingarna om den nya stabilitetspakten och om den nya spektrumpolitiken medan en lång rad andra frågor nu rullar över till det danska ordförandeskapet, från finansiella marknader, roaming inom telesektorn, diskussionerna om nya styresformer och nya former för upplåning.
Och det kommer tillsammans med en och annan kris i ekonomin ta det danska ordförandeskapet i anspråk. Och det är nog så att det danska ordförandeskapet kommer att präglas av den ordning och beslutsamhet som präglat de nordiska ländernas ansvar i denna fråga.
Det kommer att krävas ordning och förmåga. Perspektivet inför det kommande halvåret ser inte onödigt ljust ut. Belgien har ingen ny regering och en premiärminister som lämnar för andra uppdrag. Där stiger räntorna. Frankrike har en regering som inte avser att göra mer med budgetpolitiken, trots stigande räntor. Italien har en regering som nu avser att göra något åt svåra frågor men en osäker majoritet i parlamentet. Grekland är en enda stor osäkerhet. I denna tid av osäkerhet hjälper det inte att kommissionen kastar fram ständigt nya förslag om hur EU och eurozonen egentligen borde se ut.
Gårdagens förslag om eurobonds skapade mer kaos än tillförsikt. Det kräver fördragsförändring, det möter motstånd från framförallt Tyskland inom eurokretsen, det kommer minska trycket på reformer eftersom syftet är att oreformerade länder ska få billigare lån, och om det ser ut att bli verklighet kommer det skapa stora svårigheter på obligationsmarknaden när investerare hellre väntar på en säkrare placering än binda upp sig för mer osäkra statsobligationer.
Det blir inte lättare att sälja spanska eller italienska statsobligationer om man om något år eller halvår kan köpa eurobonds. Kan Danmark bidra med fokus och stabilitet som ordförandeland kommer man bidra med det Europa behöver.