Hoppa till innehåll

En svensk linje

Både svensk och europeisk politik har konstant underskattat hotfullheten i den ryska politikens utveckling under Putin. Istället har man sett honom som man har hoppats att  han skulle vara, oavsett vad som har hänt i verkligheten. Fortfarande underskattas eller avfärdas det Putinregimen säger och gör, och det som dess företrädare säger och gör. Verkligheten är emellertid att det politiska klimatet i Ryssland har gått från en vilja till att närma sig Europa i början på 2000-talet till en allt starkare vilja att ta revansch på Europa och att dominera sin omvärld.

Till en del har flykten från den verklighet vi har sett berott på att det under lång tid efter murens fall likväl var det kalla krigets hot som upplevdes som det som kunde hota Västeuropa, och när det kalla kriget och hoten om stora invasionsscenarier inte längre fanns trodde man att det inte heller fanns någon annan typ av hot.

Samtidigt som 2004 års försvarsberedning skisserade ett försvarsbeslut om ett insatsberett och balanserat försvar blev det till ett mantra att det under överskådlig tid inte längre fanns några militära hot mot Sverige. Det var ohistoriskt och det var naivt gentemot en utveckling som redan då präglades av rysk upprustning och ökad konfrontationsiver.

2004 års försvarsberedningen gjorde i sina förslag inte skillnad mellan den internationella förmågan och den nationella utan underströk en förbandsutveckling där den dubbla förmågan skulle ge en ömsesidigt förstärkande konsekvens. Förband i internationella insatser skulle bygga på svensk försvarsförmåga och de militära förbanden skulle utvecklas genom de internationella insatser som genomfördes. En utgångspunkt var också att slå vakt om och utveckla den militära förmåga och den försvarsmateriel som fanns, inte omedelbart avveckla arvet till förmån för nya materielsystem inriktade på insatser långt bort.

Men när väl riksdagen fattat sina beslut, efter en omfattande reducering av försvarsanslagen, blev följden att försvaret blev mer orienterat mot ett antal internationella insatser än en insatsförmåga som sådan. Det var fel tid att vända bort fokus.

Med Putin hade en revanschism återkommit till den ryska ledningen tillsammans med en aggressiv vilja att kontrollera grannländerna. Det blev också starten på en utveckling i Ryssland som steg för steg underminerade demokratin, rättsstaten, oberoende institutioner, näringslivets och företagens självständighet och politiska alternativs överlevnadsförmåga. Det behövdes inga hemliga källor för att notera detta utan det kom till uttryck på många sätt, genom den skoningslösa krigföringen i Tjetjenien, destabiliseringen av grannländer som Georgien, kontrollen över Vitryssland, rättsövergreppen och fängslande av oberoende företagare och oligarker.

Ukraina hotar inte Ryssland. Finland hotar inte Ryssland. Georgien hotar inte Ryssland. Danmark hotar inte Ryssland. Estland hotar inte Ryssland. Armenien hotar inte Ryssland. Sverige hotar inte Ryssland. Polen hotar inte Ryssland. Inte i något av dessa eller andra fall hotas vare sig den ryska regimen, ryskt territorium eller rysk integritet. Tvärtom har ivern att utveckla samarbete Ryssland och EU varit väsentligt större i Europa än i Moskva.

Likväl har Ryssland angripit och genomfört ett krig mot Georgien. Likväl har man uttryckligt hotat den estniska regeringen och genomfört avancerade cyberwar attacker mot landet. Likväl har man invaderat och ockuperat Ukraina med ett krig man fortsätter. Likväl hotar man Danmark och Finland med svåra militära repressalier om länderna inte följer en rysk kod för god grannskapspolitik. Likväl hävar man att länder som Sverige, Danmark och Finland odlar mot Ryssland fientliga planer. Likväl hävdar man ständigt att de baltiska staterna odlar en ryssfientlighet som drabbar ländernas ryska minoriteter. Likväl hotar man med stora såväl som små krig.

Dessa ryska hot beror inte på att det finns någon aggressivitet mot Ryssland utan på att den ryska regimens förmåga att påverka sin omvärld försvagas genom länder som vill och kan försvara sig mot de hot som Putinregimen  utstrålar och gör allvar av på olika sätt. Det sker genom väsentligt mycket större militära övningar än vad vi sett sedan järnridåns fall och med en inriktning för dessa som klargör att det är länder i Norden och i Baltikum som är mål för den militära planeringen.

Skälen till att länder i Europa vill stärka sin säkerhet och sin försvarsförmåga beror på en rysk upprustning som riktar sig mot Arktis, Nordkalotten och mot Östersjöområdet, förutom att den krigföring vi ser i Ukraina är en varning nog om att Ryssland är berett på att göra allvar av hot och har förmågan att förverkliga dem.

Det är kring detta som svensk säkerhetspolitisk och försvarspolitisk debatt måste handla om. Det samma gäller den europeiska debatten. Vi kan inte längre debattera den svenska förmågan att värna vår säkerhet och integritet utifrån hot som vi inte ville ses för 10 år sedan eller mot de hot som vi nu inser har funnits.

Vi måste utforma svensk säkerhetspolitik och svensk försvarspolitik inom ramen för en europeisk politik där målet om att hålla Europa samman i sin politik gentemot Ryssland måste vara ett överordnat utrikespolitiskt mål.

Vi måste första hand utforma vår försvarspolitik mot att uppnå de mål för ett insatsberett försvar som nu gäller med de krav det ställer på ekonomiska resurser. Där är det än så länge lång väg att gå och det kommer kräva höjda försvarsanslag både på kort och på lång sikt.

Vi måste vidare utveckla ett balanserat försvar som i vår tid kan möta de olika hot som kan riktas mot ett land som Sverige. Det kan gälla snabba militära operationer mot enskilda delar av landet. Det kan gälla cyberattacker, ökat militärt tryck genom hemliga och maskerade militära operationer, som ubåtskränkningar och det gäller att kunna möta provokationer som riktar sig mot vår förmåga att hävda svensk territoriell integritet.

Det får inte handla om att möta det ena eller det andra hot som för tillfället är populärt att tala om. Dessa hotbilder ska bedömas efter sin relevans men inte ersätta en allsidig bedömning och värdering av vilka åtgärder som kan sättas in mot Sverige.

Med en tydligare fokusering på att insatsförsvaret har sin främsta uppgift att värna Sverige blir det också naturligt att ta vara på den försvarsmateriel som finns på förråd och i lager. Den bör värderas utifrån sin förmåga att användas i olika typer av väpnade insatser, inte utifrån hur den kan användas i ett storskaligt invasionsanfall där motståndaren i full skala sätter in sina mest moderna förband. Den förmågan måste också finnas.

Vi har också anledning att i samverkan med Finland nu föra en diskussion och pröva frågan om hur det nordiska försvarssamarbetet och samarbetet mellan Sverige och Finland kan bli en del av det samarbete som i dag pågår inom Nato. Då stärker vi vår säkerhet samtidigt som vi måste stärka vår egen försvarsförmåga genom ökade resurser.

Diskussionen om försvarsanslagen måste utgå ifrån den säkerhetspolitiska miljö och de hot som ett alltmer aggressivt Ryssland bygger upp. Det innebär att vi måste återgå till de nivåer som vi tidigare har haft och där vi hade legat om inte minskningen av försvarsanslagen hade tagit fart 2004.

Vi har ett ansvar för att bidra till säkerhet i vår del av världen och vi har ett ansvar för att kunna värna Sverige mot hot och mot väpnat våld riktat mot vårt land. Försvaret är inte ett särintresse och försvarsbudgeten bör inte vara resultatet av budgetbud fram och tillbaka. Det måste formas utifrån en värdering av vad som krävs för att värna svensk integritet, det svenska samhället, svensk demokrati och frihet liksom det som krävs för att vi ska värna säkerhet och fred i vår del av Europa. Sverige behöver nu steg för steg öka sina försvarsanslag mot de nivåer som ett starkt svenskt försvar kräver.

Vi behöver göra det samtidigt som vi agerar för ett starkt och sammanhållet Europa med en stark gemensam säkerhets- och utrikespolitik, där varje del av EU stöder den politik och de ansträngningar som krävs för att värna europeisk fred och demokrati och där varje land kan räkna med att ses som en del av ett Europa som håller samman. Det är i Europa vi formar säkerhet och trygghet men det är i Sverige vi måste visa att vi vill och kan bidra.