Turkiets Erdogan går vi nu vidare i att slå till mot sina motståndare, verkliga eller misstänkta, som om de alla är illegitima, allt med den misslyckade militärkuppen som ursäkt. Tusentals poliser och militärer är fängslade, med motiveringen att de kan tänkas stödja någon annan politisk riktning än den som Erdogan vill ge Turkiet. Än fler lärare , rektorer och domare har blivit avstängda och akademiker är förbjudna att åka utomlands.
Idag klargjorde den turkiska regeringen att landet tillfälligt upphäver Europarådets konvention om mänskliga rättigheter. I skenet av att Erdogan också talat om att återinföra dödsstraffet samtidigt som han kallar militärkuppen en ”Guds gåva” framstår allt detta som ett sätt för att eliminera motståndare och opposition.
Det är en dålig utveckling för Turkiet som land och som samhälle. Konflikter kommer att fördjupas. Våld kommer att öka. Turkiet är värt ett bättre öde. Regionen behöver ett stabilt Turkiet, inte ett Turkiet som slits sönder i våld och förtryck. Europa behöver ett Turkiet som står starkt genom sin öppenhet och demokrati. I alla väsentliga delar går utvecklingen i Turkiet nu i fel riktning och man har passerat många av de gränser som gäller för demokratiska stater.
Medan man i Frankrike också har infört undantagstillstånd är det tydligt att det har sin riktning mot extremism och terror, inte mot politiska motståndare, fritänkande lärare och rättsstatens olika oberoende institutioner. I Turkiet gäller det omvända. Det är vare sig Isis eller någon annan terrorgrupp som bekämpas genom de åtgärder som nu införs, snarare får de mer syre genom den agenda som nu bejakar deras världsbild.
Likväl kan undantagstillståndet i Frankrike sättas in i ett större och gemensamt perspektiv för de skeenden som nu präglar vår omvärld och den verklighet som formar vår säkerhet och vårt välstånd.
I Turkiet statskuppen och nu kontrarevolutionen. I Frankrike stora och omfattande terrordåd och undantagstillstånd. I Storbritannien ett land i politiskt och ekonomiskt kaos på grund av beslutet om ett utträde ur EU. I Mellanöstern ett sönderfall av nationella strukturer som präglat denna del av världen i 100 år, ett sönderfall som beror på diktaturers grymhet och som frigör ett hat och en våldsiver som sliter sönder samhällen och som hotar även oss, som vi sett. Syrien med en regim som bedriver krig mot sina egna medborgare. ISIS och andra terrorgrupper som har sitt hat riktat mot öppna och moderna samhällen. I Libyen en sönderfallen stat som bildar grogrund för hat, terror och våld . I Ryssland en ivrig och offensiv upprustning under ledning av Putin baserad på ett förakt för demokrati och rättsstat, liksom mot suveräna staters gränser. I Ukraina krig, i Georgien en fortsatt ockupation av delar av landet, i Armenien fortsatta oroligheter, i Moldavien fortsatt rysk destabilisering liksom en aktiv rysk påverkanspolitik på Balkan. Växande flyktingströmmar och i Europa bristande förmåga att hantera dem. Iran som nu vill spela en allt större regional roll, på bekostnad av Saudiarabien. Irak som är föremål för en grym kamp mellan religiösa riktningar. Kina som vill sprida ut sig allt mer, och har både ekonomiskt och militär förmåga att göra det. I USA en presidentkandidat som öppet ifrågasätter de amerikanska åtaganden som varit en grundbult för den världsordning som vi i dag känner och som varit avgörande för Europas fred.
Det är en besvärlig tid vi lever i. Det är svårt att förstå hur så många har bedömt vår omvärld som säker och stabil trots att tecknen på det motsatta har funnits där länge. Och verkligheten kommer av allt att döma bli besvärligare. Svårare för oss alla.
Den brittiska utträdesprocessen kommer att kräva mycket energi och leda till många motsättningar, inom EU och gentemot Storbritannien. En växande europeisk oförmåga att agera gemensamt kommer att öka utrymmet för den ryska regimens påverkanspolitik. Frånvaron av en utvidgningspolitik som är öppen för nya medlemmar stimulerar inte fler länder att närma sig demokratins värden och göra dem till sina. Ett sammanbrott för de transatlantiska förhandlingarna om ett investerings- och handelsavtal riskerar att skapa en klyfta mellan västvärldens viktigaste demokratier och fria samhällen. Den finansiella oron till följd av brittiskt utträde, italienska bankers skörhet och stagnerade ekonomier riskerar att fördjupa Europas ekonomiska kris. En politisk handlingsförlamning baserad på rädsla och frånvaro av en offensiv och framtidsinriktad agenda riskerar att lägga nödvändig reformpolitik åt sidan, med växande ekonomiska problem och arbetslöshet som följd.
I inget av detta är det EU som är problemet men i allt detta är det ett gemensamt europeiskt agerande genom EU som krävs. EU borde långt tidigare ha varit öppet för ukrainska medlemsförhandlingar, borde ha drivit på förhandlingarna med Turkiet i avsikt att stöda en demokratisk och modernistiskt utveckling, borde ha agerat så att misstron mot byråkrati och detaljregleringar setts som en konsekvens av skilda politiska uppfattningar, inte som en funktion av EU.
Inte minst borde politiker och media ha talat om EU som en gemenskap för beslutsfattande, inte som en abstrakt beslutsfattare över människors och regeringars huvuden. De förslag som växer fram i EU blir alltid föremål för diskussion och debatt. Ett av många exempel på detta är vapendirektivet, som är ett förslag från EU-kommissionen till parlament och råd. Det är inte EU som har lagt fram eller beslutat något eftersom inget är beslutat, annat än att kommissionen har lagt ett förslag som nu inom ramen för den beslutsordning som finns inom EU förändras.
Framförallt borde vi tala om det ansvar och den möjlighet vi har att påverka utvecklingen i vår omvärld. Det har aldrig varit tal om att gårdagens Turkiet som var på rätt väg, än mindre dagens, skulle kunna bli medlem i EU. Däremot öppenhet mot ett land som utvecklat sig enligt de krav som Europa ställer. Så påverkas länder att förändras. Nu har Turkiet blivit något annat och fortsätter tyvärr i fel riktning. Det innebär inte att det var fel att ställa krav på reformer för medlemskap, utan att det var fel att säga nej till att Turkiet om man uppfyllde kraven skulle kunna bli medlem.
Men när medlemsstater säger nej och det krävs enighet för en utvidgning förloras den politiska trovärdighet som kunde ha gjort Europa säkrare än vad vi är idag. Det samma gäller när Ukraina ursprungligen ville få ett medlemsperspektiv.
Det som i dag är Europas största tillgång inför de utmaningar vi ser är unionen. Den håller samman länder kring en gemensam marknad och gemensamma regler och ger en gemensam beslutskraft. Tanken på att vi bättre möter den moderna tidens utmaningar var och en för sig är en dumhetens parad, lika dum som att framställa EU som en struktur för att reglera jordgubbar och ballonger. Tron på att Sverige skulle vara mindre byråkratiskt bara för att vi hade vår egen byråkrati bland alla våra grannar och exportländer är bara ett uttryck för att man är blind för svensk byråkrati och detaljregleringar.
Europeiska unionen är vad medlemsstater och valda företrädare förmår göra den till, med de politiska konflikter och motsättningar som präglar varje demokrati. Det är inte EU´s svaghet utan verkligheten. Styrkan med EU är vår möjlighet att form och fatta beslut so krävs för vår gemensamma framtid. Det innebär inte att besluten blir dem vi vill. Men vi har oavsett olika uppfattningar som i varje annan demokrati gemensamt en öppen marknad, en avreglerad ekonomi där konkurrens och inte monopol ska gälla, där fri handel ska utvecklas och där vi alla har rättigheter som medborgare.
Det är med detta som bas vi kan utveckla oss själva i en svår tid och det är så vi kan utveckla relationer med grannar och med andra och det är så vi kan påverka andra. Genom vår förmåga och genom vår ekonomiska kraft liksom genom våra gemensamma institutioner för rättsstat och demokrati, liksom genom vår utvidgningspolitik och gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Vi behöver vara en part för att stärka demokratins och frihetens värden i en tid då de hotas. Vi har gemensamt en kraft som andra saknar och som ger oss möjligheter långt större än de har.