I går presenterade Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker några tankar om en europeisk armé ”för att skapa en rysk respekt för EU”.
Det finns många skäl för att fördjupa försvarssamarbetet i Europa. Det gäller inte minst när det gäller den försvarsindustriella utvecklingen. Det finns också betydande skäl för att Europeiska unionens medlemsstater – med den solidaritet som krävs dem emellan – är med i en gemensam försvarsallians. Den försvarsalliansen finns redan och har genom sin amerikanska medverkan största möjliga trovärdighet, större än om enskilda europeiska länder garanterar att de går i krig för ett litet land i norra Europa.
Den stora utmaningen i dag är inte att garantera enskilda europeiska stater säkerhet och trygghet genom militär förmåga. Den finns genom deras medlemskap i Nato och den måste stärkas genom en förstärkning av vars och ens försvarsförmåga, gärna också genom ökat samarbete. Utmaningen är i stället att presentera, stå fast vid och genomföra en politik som reagerar mot Rysslands krigföring i Ukraina och mot de hot som man utstrålar mot andra länder. Det gör man inte genom en ny försvarsstruktur som det kommer att råda oenighet om redan från början, och som i värsta fall skulle kunna leda till en ursäkt för ett försvagat Nato, utan om en stark och gemensam politik mot Ryssland. Det är enigheten och den gemensamma uppslutningen som kan skapa respekt.
EU behöver inte fler frågor som splittrar och motverkar ett enigt agerande utan en stark uppslutning till Ukrainas rätt att besluta om sin egen framtid och sanktioner mot Rysslands krigföring i Ukraina. Där behöver Junker samla EU mer än vad som har gjorts. Det är den omedelbara och akuta utmaningen.