I Jerusalem för två dagars konferens om EU-Israel relationer men också kring frågorna om Mellersta Östern som sådana. De senaste veckorna har visat hur snabbt situationen kan förändras, och att det som upplevs som stabilitet för dagen sällan erbjuder någon stabilitet på sikt.
Det är ett budskap som jag kommer att understryka i ett anförande senare i dag. Stabilitet i sig ger inte stabilitet på sikt om den inte förenas med demokrati och ett öppet samhälle som kan mötas och respektera alla de olika uppfattningar och intressen som finns i ett mänskligt samhälle.
Det gäller för alla de som i Israel tror att status qou erbjuder stabilitet, vare sig det gäller grannar som Egypten eller situationen med den Palestinska myndigheten. I Egypten har vi sett att det inte fanns någon egentlig stabilitet bakom en stabilitet som byggde på skräck, terror och brutalitet. Det gäller inte minst alla de i Europa som i arabvärldens slutna regimer har trott se se stabilitet. Det är en lärdom inför framtiden att notera hur snabbt Mubarak har gått från att för några veckor sedan vara en moderat och stabiliserande allierad eller partner, till auktoritär regim, till brutal regim och till slut diktator.
Det hade varit bra om europeisk Mellanöstern politik hade byggt mer på de uttalanden som nu görs än på de som tidigare dominerat. Det gäller i lika hög grad den amerikanska politiken. Det hade både inneburit och lett till ett stöd till demokratiska krafter i hela regionen.
För Israel är det nu viktigt att se att vägen till stabilitet ligger i en fredsprocess som kan ge långsiktigt stabila villkor inom ramen för en tvåstatslösning. En stabilitet som ligger i att man tror sig frysa nuet faller sönder förr eller senare. De politiker som genom bosättningspolitiken och en ständig väntan tror sig ge landet säkerhet lurar sig själva och riskerar att binda Israel i en poltisk oförmåga att uppnå den långsiktiga fred och säkerhet som hela regionen behöver.
Bloggar: Ramstrand, Andrén,Lundkvist, Vaadre, Brodén, Szyber.