På väg till Tbilisi – där jag ska presentera en rapport om det Östra Partnerskapets samarbete för ökad säkerhet – via Istanbul läser jag en engelsk utgåva från den turkiska tidningen Hürriyet. Det blir en lätt ledsam läsning från ett perspektiv som bestäms av censur och en propagandadriven regim. Perspektivet på skeendet i Turkiet, Syrien och Irak liksom synen på det fortsatt allierade USA, och den tidigare fienden Ryssland som nu framställs som en pålitlig allierad i Syrienb, präglas av en regim som vill vända på allt till att själv vara den utsatta för allehanda konspirationer och kupper.
Oppositionsledare rapporteras arresterade, häktade och efterlysta som brottslingar och kuppmakare på den enkla grunden att de inte delar regimens uppfattningar. Andra oppositionsledare rapporteras vara stämda av presidenten för att de har kritiserat den turkiska invasionen i Syrien. Amerikanska företrädare anklagas för att förvrida perspektivet på oppositionen och hetsa till uppror samtidigt som man är ansvarig för att stimulera till den kurdiska resningen, där den kurdiska kontrollen i Syriens gränsdelar till Turkiet är probemet.
Risken för väpnade konflikter i Syrien där invaderande turkisk trupp möter amerikansk-stödda kurdiska förband som deltagit i kriget mot Daesh beskrivs som medvetna amerikanska provokationer, något som i sin tur länkas till att Gülenrörelsens ledare befinner sig på fri fot i USA. Detta som om andra länders regeringar har ett ansvar och en skyldighet att bekämpa alla som den turkiska regimen anklagar för uppror och förräderi, vilket inbegriper var och en som har en annan uppfattning än den turkiska ledningen.
De politiker som berör avlyssnade och offentliggjorda samtal mellan Erdogan och hans familj, som handlat om mutor och korruption, anklagas för förtal och hotas med straff som förrädare och upprorsmakare . I tidningens analyser resoneras om hur USA och Turkiet nu är på väg att bli varandras fiender. I en krönika diskuteras med lätt dold kritik storturkiska drömmar samtidigt med reflektioner om det Ottomanska imperiets gamla gränser.
När jag första gången kom till Turkiet var det ett land i demokratisk utveckling, där det förvisso fanns brister och mycket att kritisera, men där bristerna erkändes och kritiken togs till utgångspunkt för diskussion. Nu har Turkiet blivit ett land där demokratin är satt på undantag lika tydligt som i Ryssland, och regimkritiska uppfattningar stämplas som antiturkiska och förrädiska.
Turkiet blir med denna inriktning både ett hot mot sig själv som en sekulär demokrati och mot sin omgivning. Våldets och förtryckets logik leder alltid till mer våld och förtryck. Mindre fred och mindre frihet.
Lika klart som att EU inte kan driva medlemsförhandlingar i denna situation, lika klart är det att vi måste utveckla relationer och söka påverka Turkiets utveckling. Ett Turkiet som allt mer sitter fast i Erdogans grepp och förlorar närhet och kontakter med Europa kommer att bli en allierad till andra krafter. Istället för en stabiliserande roll i Mellanöstern kommer det bli en destruktiv kraft, något som vi redan nu ser en inledning till. Sorgligt men ytterligare en allvarlig pusselbit i ett redan allvarligt mönster.