Det är en skam för socialdemokratin att man låtit Vänsterpartiet ta kommandot över utrikespolitiken. Det har lett till att man blundar för dem som hotar andra länders frihet samtidigt som man angriper dem som vill försvara sin självständighet. Det skriver Gunnar Hökmark på Newsmill i dag.
De rödgröna vill att Sverige världen över ska agera mot amerikanska baser med kravet att de ska stängas. Det är ett krav som riktar sig lika mycket mot de länder som har amerikanska baser till försvar av sin trygghet som mot USA. Det skulle ge Sverige en mycket underlig roll i europeisk och global politik. Kravet avslöjar att den gemensanna utrikespolitiken bygger på en skev världssyn och en oförmåga att se skillnaden mellan demokrati och diktatur. Samtidigt som man kräver amerikanska tillbakadraganden tiger man inför andras övergrepp mot självständiga stater.
Ryssland har militära förband i Georgien och Moldavien mot ländernas vilja. Samtidigt har man i en kombination av hot och lägre gaspriser tvingat sig till ett fortsatt innehav i Ukraina av flottbasen i Sevastopol vid Svarta Havet. Med den som utgångspunkt kan man utöva hot och militär närvaro i en region där man anser sig ha särskilda rättigheter i andra länder och aktivt motverkar demokratisk utveckling.
I de rödgrönas utrikespolitiska manifest finns inget problem i detta. Istället kräver man att USA ska lämna alla sina militära baser i utlandet. Skillnaden mellan dessa baser och ryska är att de bygger på ett frivilligt militärt samarbete där den amerikanska närvaron är direkt önskad för att bidra till säkerhet och stabilitet.
Det gäller självfallet de amerikanska baserna i Tyskland. Deras närvaro i Tyskland bygger på att de är önskade och välkomna samt en viktig del av Europas säkerhet. Det är de amerikanska trupperna i Europa som ger Nato en särskild roll i europeiskt försvar och som för till exempel de baltiska staterna ger en trovärdighet i försvarssamarbetet.
I Sydkorea är de amerikanska trupperna en viktig del för att bevara freden mot den galna nordkoreanska diktaturens aggressioner. Tillsammans med amerikanska baser i Japan bidrar de till att ge den amerikanska försvarsgarantin trovärdighet för länder som är trängda av de maktanspråk som diktaturregimer som Kina ställer. Den amerikanska närvaron där och på andra ställen bidrar till stabiliteten i hela Stilla havsregionen.
I Afghanistan är den amerikanska närvaron kärnan i Förenta Nationernas engagemang för att ge Afghanistan en möjlighet till en demokratisk och fredlig framtid utan talibaners totalitära våld och terrorism.
I Mellersta Östern finns amerikanska baser för att bidra till värdlandets trygghet och för att bidra till regionens förutsättningar att stå emot aggressiva regimers påtryckningar.
I inget fall finns amerikanska baser någonstans mot värdlandets vilja utan grundas tvärtom på demokratiskt fattade beslut i självständiga länder som ett led i dess säkerhetspolitik och försvar. Syftet är att bidra till stabilitet och säkerhet mot regimer som förtrycker sina egna folk och utövar hot mot andra länder. Det är dessa baser som de rödgröna vill göra Sverige till en aktör emot.
Rysk militär närvaro finns däremot i inget fall på värdlandets inbjudan. I Ukraina har man köpt sig rätten genom att använda hotet om höjda gaspriser som en påtryckning mot ett fattigt land. Mer välkommen än så är man inte. Men dessa baser ska Sverige inte kritisera.
När de rödgröna formulerar sin utrikespolitik bygger den på antiamerikanism och på en ständig förvirring mellan vad som krävs för att stödja demokrati och vad som innebär stöd till regimer som motverkar demokratin och förtrycker friheten. I de rödgrönas världsbild är det demokratins stater och militära förmåga vi ska se som ett hot medan diktaturernas maktanspråk ska mötas med en naiv dialog och öppenhet utan motkrav.
Detta är vänsterpartiets traditionella utrikespolitik. Så försvarade man en gång regimerna på andra sidan järnridån. De var folkdemokratier som stod på folkets och den socialistiska frihetens sida. Det var där som socialismens landvinningar hade gjorts. Det var då demokratierna som var de aggressiva och vars försvar präglades av aggressiv upprustning, i vänsterpartiets skeva världsbild.
Nu kommer vänsterpartiet tillbaka med denna syn på världen. Det är försvaret för friheten som ska stängas ner. Inte diktaturernas militära närvaro och påtryckningar på andra länder. Man kunde ha mycket att säga om socialdemokratisk utrikespolitik under det kalla kriget. Den präglades av en förlåtande och ibland blind attityd till den tredje världens diktaturer och en naiv syn på Sovjetunionens maktambitioner.
Men den socialdemokratiska utrikespolitiken hade likväl sin utgångspunkt från rätt sida av järnridån. Med den rödgröna utrikespolitiken vill man göra Sverige till en aktör i den globala politiken där utgångspunkten är den världsbild som formades på andra sidan järnridån där Nato var fredens fiende, transatlantiskt samarbete eftergift för kapitalism och demokratiernas försvar aggression.
Det är ungefär så Ryssland ser på det i dag. Det är så Kina ser på amerikansk närvaro i sin del av världen. Och det är så Nordkorea ser på amerikansk närvaro på den koreanska halvön.
De rödgrönas krav innebär att demokratiska länder ska lämna dörren öppen för aggressionens krafter. Det riktar sig inte bara mot USA utan mot alla de länder som i dag har amerikanska baser på sitt territorium därför att de behöver stöd för sin demokratiska framtid och själva har fattat detta beslut. Det är en skam för socialdemokratin att dess utrikespolitik har tagits över av vänsterpartiet.
Och det skulle vara en skam för Sverige om svensk utrikespolitik blev till propaganda för en gammal pervers syn som innebär att det är demokratierna som är hotet mot freden medan diktaturerna regimer som bara behöver en öppen dialog för att förändra sig. De rödgrönas gemensamma utrikespolitik skulle ställa Sverige i ofrihetens tjänst.
