Jonas Sjöstedt skriver att ”mer makt åt EU innebär att besluten förs över till anonyma byråkrater som är besatta av tanken att allt blir bättre om de bestämmer, i stället för de folkvalda i medlemsländerna”. Och han avslutar ”EU behöver fler konstruktiva kritiker som inser att dagens politik har havererat. Bryssel behöver mindre makt och mer vänster- politik.”
Man kan tvista om ordvalet men i huvuddragen är det lätt att instämma med Sjöstedt.
EU behöver politiker som kan vara konstruktiva när det gäller att förändra och förbättra den gemensamma politiken. Och att förhindra att EU lägger sig i mer.
Men det gör också vänsterns agerande i Europaparlamentet desto konstigare. Mikael Gustafsson, Vänsterns enda representant, har valt att engagera sig i kvinnoutskottet, som nästan uteslutande ägnar sin kraft åt att utvidga EU:s inflytande till sådant som mycket bestämt är nationell kompetens. Eller kommunal eller kanske inte alls skall regleras av politiken.
Gustafsson är ordförande i det som slarvigt kallas för kvinnoutskottet där man ställer krav inom socialpolitiken, sjukvården, kriminalpolitiken, äktenskapslagstiftningen och andra områden som EU har begränsat eller inget inflytande över. Ofta har jag sympati för de förslag som kommer från kvinnoutskottet med den stora skillnaden; jag vill inte utöka EU:s makt.
Tvärtemot vad Sjöstedt skriver betyder en röst på Vänsterpartiet en röst på utvidgad makt för EU.
Och ja-sägande till allsköns kommunister som fortfarande hyllar oktoberrevolutionen 1917.
GUNNAR HÖKMARK,
vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp, EPP-gruppen.