Vi har en regering som genom sin inre blockering och konstlade parlamentariska bas saknar förmåga att styra landet. Därför har väldigt lite hänt sedan 2014.
Väldigt lite dåligt och väldigt lite bra eller väldigt lite bra och väldigt lite dåligt beroende från vilket perspektiv man betraktar den politiska utvecklingen i sak. För den som ser allt detta som ett politiskt spel har desto mer hänt men inget som stärker bilden av politiken, svensk parlamentarism och demokratins förmåga att agera. Det som är fundamentalt allvarligt är att det som är nödvändigt inte har skett.
Migrationspolitiken, kriminalpolitiken, energipolitiken, försvarspolitiken, bostadspolitiken och arbetsmarknadspolitiken har inte omprövats annat än med smärre justeringar eller förhoppningar i det så kallade 73-punktsprogrammet som överhuvudtaget inte återspeglar det förändringsbehov Sverige har.
Statsministern säger en sak och får av sin regering veta en annan. Justitieministern tweetar en uppgift om stramare regler som är så uppenbart fel att ingen egentligen tillmäter tweetaren någon betydelse. Något statsråd säger glatt politiken är framgångsrik därför att bombdåden är färre i en stad än förra året, men likväl på en nivå som är absurd, när de samtidigt accelererat i andra delar av landet. Några av dem försöker behandla narkotikabrottsligheten som att den beror på rikemansbarn i någon förort eller stadsdel i Stockholm, som om det inte vore lika tragiskt oavsett var eländet sker, och tror uppenbarligen att problemet inte är större än att det kan förklaras med socialdemokratisk propagandaretorik. Försvaret kommer eventuellt om fem år upp i samma nivå av försvarsanslag som de var 20 år tidigare då vi i dag anser de var ett uttryck för en felbedömning, varefter den säkerhetspolitiska situationen blivit än mer hotfull. Den lägsta tillväxten och nästan den högsta arbetslösheten. Men inget händer. Det är en regering i förfall som leder till regeringsmaktens förfall.
Den gångna veckans diskussioner om budgetpolitikens innehåll är ett uttryck för detta. Den svenska budgetlagstiftningen syftar till att hålla samman budgeten så att utgifter inte läggs till ovanpå varandra eller saknar motsvarande inkomster. Den har varit viktig för svensk finansiell stabilitet och är det fortsatt. Likväl är lockelsen att för olika politiska ändamål bryta ur enskilda frågor ur budgetbesluten i riksdagen stor.
Socialdemokraterna som nu gråter krokodiltårar gjorde detta med hjälp av Sverigedemokraterna under den tidigare alliansregeringen. De hade vare sig problem med att samarbeta med Sd i den frågan eller med att bryta upp budgeten. De skattesänkningar som under allianstiden förenades med högre skatteintäkter fick därmed ett stopp i riksdagen.
Det finns ingen anledning att låta det vara ett mönster för att det skedde då. Budgetlagstiftningen är en viktig del i den svenska regeringsmaktens förutsättningar.
Men den tillkom inte för att låta en smal minoritetsregering regera landet på en politik som går emot riksdagsmajoritetens vilja. Den har alltid byggt på den implicita utgångspunkten att en regering har stöd för sin politik i riksdagen i den bemärkelsen att det inte finns en majoritet emot den.
Problemet med de artificiella regeringsbildningarna från 2014 års decemberöverenskommelse till den nu gällande januariöverenskommelsen är att de saknar denna grundläggande plattform. Det är regeringsbildningar som är till för att utestänga en del av riksdagens ledamöter från möjligheten att i olika sakfrågor påverka dessa när de är en del av en majoritet.
Centern och Liberalerna har gett S och Mp regeringsmakten inte för att de stöder deras politik utan för att de överordnat att koppla bort en del av riksdagens ledamöter från att vara en del i de majoriteter som i riksdagen formas i olika sakfrågor. De har samtidigt sagt sig vilja utestänga V från besluten som ska ligga till grund för regeringspolitiken, förenat med att V och S ansåg sig ha en överenskommelse om något annat.
Om nu regeringen hade agerat utifrån denna faktiska situation, en extremt small minoritetsregering som måste leva på riksdagens nåder och stöd, hade budgetlagstiftningen varit en viktig ram för samspelet mellan regering och riksdag där riksdagen, det måste tyvärr upprepas, riksdagen är den överordnade och regeringen dess tjänare. Men eftersom S och Mp agerar som om de levde i en annan tid för de en politik som i fråga efter fråga saknar stöd i riksdagen. Några av dem som intervjuats som budgetpolitiska experter de gångna dagarna bortser från att budgetlagstiftningen bottnar i en bredare parlamentarisk bas där ingen regering kan bortse från frågan om stöd för sin politik.
Budgetlagstiftningen är inte till för att en svag minoritetsregering ska kunna trumfa igenom sin politiska vilja på en majoritet bland riksdagens folkvalda ledamöter, även om de ingående partierna tycker väldigt illa om ett av de ingående partierna och menar att resten av oppositionen är beredd att öppna dörren för nazism och fascism i Sverige. Det är ett förhållningssätt till oppositionen som alltför många regimer har prövat när den förda politiken inte har något stöd och det egna stödet tryter. Det har aldrig varit till fördel för demokratin.
Budgetlagstiftningen förutsätter, utan att det egentligen har sagts eftersom det varit självklart, att regeringen förhåller sig till riksdagen som den överordnade och tar de hänsyn som krävs för att den egna politiken ska kunna drivas igenom. Friåret har till exempel inget parlamentariskt stöd, bara stöd från en liten minoritet. Det är uppenbart att regeringen inte förmått se de stora behov som migrationspolitiken skapar i kommuner och regioner. Det är lika uppenbart att den inte har förmåga att förändra, förnya och reformera de system som styr välfärden i syfte att göra dem mer effektiva. Det är lika uppenbart som att man inte har förmått agera i en lång rad andra frågor.
Det är detta som skapar en spänning i det system för regerande som vi utvecklat. En regering som får sitt stöd inte för den politik den vill föra utan för att helt andra frågor än politiken och den svenska verkligheten har överordnats regeringsbildningen underminerar genom sin existens regeringsmaktens förutsättningar i Sverige. När den försöker använda budgetlagstiftningen för att kunna föra en politik som bortser från den parlamentariska verkligheten blir spänningen mellan parlamentarismens grundläggande förutsättningar och budgetlagstiftningens form för stora.
Budgetlagstiftningen är nämligen inte till för att styra riksdagen, den är till för att riksdagen ska besluta om en budget som håller samman. I ett normalt fall hade regeringen fallit. Men eftersom det politiska spelet mot Sd av fyra partier med tyst bistånd från V överordnas verkligheten förfaller regeringsmakten. Nu faller nämligen politiken istället för regeringen vilket hade varit det rimliga. Det hade varit bättre om regeringen fallit eller åtminstone haft värdigheten att själv avgå.
Som det nu är, är det väljarnas förtroende för demokratin som drabbas. Decemberöverenskommelsen och januariöverenskommelsen har skadat Sverige. Inte främst genom dålig politik och en oförmögen regering utan genom att man försökt gå emot den kraft som demokratin och parlamentarismen är. Missbrukar man budgetlagstiftningen för en liten minoritets politiska syften utan att ta hänsyn till den parlamentariska situationen förfaller regeringsmakten. Det är det vi ser nu.