Det känns som om den rödgröna regeringen agerar i två parallella dimensioner. En där världen är som man vill ha den, eller som man inbillar sig den är, och en där världen är som den är, och som ständigt verkar överraska de rödgröna.
Allra tydligast kommer denna fråga till uttryck i hur de rödgröna har hanterat den mycket svåra och utmanande flyktingfrågan. De människor som är på flykt, oavsett om de kommer från krigets tragedier eller från fattigdom, har rätt till respekt och konsekvens samtidigt som de som har ett skyddsbehov har rätt till en fristad.
Här har regeringen istället pendlat mellan den oinskränkta öppenheten, vidare än den reglerade invandringen och strikt asylprövning, på ett sätt som kom till uttryck när Stefan Löfven i oktober hävdade att vi skulle kunna ta emot alla, och det panikslagna agerande som lett till stängsel på Kastrups flygplats.
Från att vi kunde ta emot alla, till tältläger och konflikter på flyktingförläggningar. Fortfarande hävdar några av regeringens företrädare att de är emot denna anpassning till verkligheten och att de vill återgå till de stora talen. Regeringen tvingas i verkligheten föra en politik som den i sin egen dimension är emot.
De som drabbas är flyktingar som haft förhoppningar skapade genom anföranden och offentliga löften som Sverige inte kan infria i verkligheten. Samtidigt urholkas vår förmåga att ge asyl till dem som uppfyller kraven till asylrätt. Sverige ger upp inför verkligheten samtidigt som regeringen håller drömmen vid liv om att verkligheten inte är som den är.
I den egna politiska världen var RUT-avdragen av ondo och överklassens sätt att städa sina pooler. När man av ideologiska skäl skar ner på avdragen ökade svartjobben samtidigt som nyankomna förlorade en möjlighet att få en plats på den svenska arbetsmarknaden.
Därför vill nu regeringen i anpassning till verkligheten utvidga avdragen till fler områden. Åsa Romson menar att bland de nyankomna finns ”oerhört många” företagare, som skulle kunna starta cykelverkstäder om RUT-avdraget vidgas, vilket i sin tur skulle göra det möjligt att bryta med den politik hon är ansvarig för men inte vill ansvara för.
I den egna politiska världen skulle avdragen avskaffas men i veklighetens värld ska de kanske utvidgas eftersom de bidrar till sysselsättning och ger nytillkommande en möjlighet att komma in på arbetsmarknaden.
I den egna politiska världsbilden får flyktingar jobb genom att man bestämmer att Sverige ska ha lägst arbetslöshet och genom att man ska tala om snabbare vägar in på arbetsmarknaden. I verklighetens dimension stänger socialdemokraterna arbetsmarknadens dörrar genom att man vägrar acceptera lägre ingångslöner och öppnare anställningsformer. I verkligheten har vi därför nu en kraftigt växande arbetslöshet bland nyankomna.
I den egna politiska dimensionen ska stat och kommun med hyresreglering bestämma över bostadsmarknaden med bland annat en tung planprocess som ställer höga krav på buller och på allt annat. I verkligheten ska regeringen nu, efter åratal av bostadsbrist se till att det byggs tillfälliga bostäder utan några krav alls av dessa slag.
I den egna världen ska kärnkraften avskaffas, därför har man höjt skatten på kärnkraft så att åtminstone en tredjedel av svensk återstående kärnkraft kommer att avvecklas de kommande åren. I verkligheten leder detta till kraftigt ökade CO2-utsläpp. Det finns ingen politisk åtgärd som denna regering genomfört som så kraftig påverkar CO2 utsläppen som denna, och det leder till en ökning. Därför säger regeringen nu att man ska titta på detta.
I den egna världen är privat välfärd av ondo eftersom den ger vinst och dessutom övertrumfar den politiskt kontrollerade välfärdssektorn när det gäller kvalitet och anpassning till människors behov. Privat välfärd upplevs som en en fientlig handling mot den egna övertron på politikens förmåga att styra människors liv. Därför vill regeringen nu gå på krig mot privata välfärdsföretag istället för att avveckla verksamheter med låg kvalitet och bristande respekt för användarna. Det kommer att leda till nedlagda skolor, äldreboenden och sjukvårdsmottagningar, som människor väljer för att de är bättre och för att de vill ha dem. Nedläggningar kommer därför vara en triumf i den rödgrönas politiska dimension men drabba människor som i verkligheten förlorar sin vård, omsorg eller skola.
I den egna politiska dimensionen är Sverige ett land som lever i fred bara för att vi är Sverige och inte som andra. I den verklighet vi nu möter bedriver Ryssland krig i Ukraina, utöver aggressiva påtryckningar på sina grannstater och bedriver desinformationskrig i Europa, uppträder militärt provokativt och hotfullt mot bland anat Sverige och bombar i Syrien för att stödja Assad. Den egna politiska dimensionens tro på att alliansfrihet ger fred bottnar inte i verklighetens dimension.
I den politiska dimension som bildar regeringens verklighet är det konflikten mellan Israel och palestinier som är den avgörande i Mellersta Östern. I verkligheten råder ett brutalt förtryck i hela arabvärlden, endast med några enskilda avvikelser där förtrycket är något mildare. Avrättningar, tortyr, benhårt förtryck och en totalitär inriktning där respekten för människovärdet präglar de länder som regeringen i sin vilja att få en plats i säkerhetsrådet, viktigt i den egna politiska dimensionen, samtidigt som Sverige präglas av tyst förståelse och förtränger de konflikter i verkligheten som nu träder fram som långvariga hot mot fred, säkerhet och frihet inte bara i Mellersta Östern.
Därför ser man heller inte de konflikter som följer med dem som flytt från Mellersta Österns många olika konflikter. Många av dem som flytt förtrycket, hatet och våldet möts nu av detta på svenska flyktingförläggningar hos dem som tagit med sig förtrycket, hatet och våldet. Den passivitet regeringen uppvisar inför detta är skamlig.
Sverige kan inte ha en regering som är så fångade av sin egen skapade dimension att den inte förmår hantera verkligheten utan att bryta med sin egen politik. Den verklighet vi i dag lever i är för allvarlig och för utmanande för att komma som en ständig överraskning för dem som regerar landet. Vi kan inte ha en regering som inte tar ansvar för den politik man bedriver.