Det är en tragedi av stor omfattning som nu drabbar många människor som tvingas fly sina hem eller som ser sina skogar brinna ner. Det drabbar vårt samhälle på bred front och är en utmaning mot oss alla, så stor att vi också får hjälp från andra länder i Europa att möta branden, de många bränderna. Vårt samhälle är utsatt just nu för hot med betydande ekonomiska skadeverkningar men som också riktar sig gentemot människors liv. Inte minst hotas förtroendet för våra offentliga institutioner att möta faran och hotet.
Det vilar därför något sorgligt över hur frågan om ansvar behandlas i media. Någon säger försmädligt att medan de politiska partierna grälar så släcker brandmännen elden, med det vill man ha sagt att debatten om ansvar bara är käbbel. Det är djupt fel. Det är självfallet inte vare sig Stefan Löfven, Annie Lööf eller Ulf Kristersson som genom sina besök kan hindra elden att sprida sig, eller släcka den. Men de har tillsammans med alla andraledande politiker ett ansvar för att i regering eller i opposition verka för att det svenska samhället har bästa möjliga förmåga att möta naturkatastrofer, kriser, i det här fallet stora bränder och ytterst angrepp mot vårt land. Ansvaret för att det är så måste vila tungt på varje politiker och det måste vara en fråga för media att ständigt ställa om ansvaret utövas på rätt sätt.
Det är viktigare att ställa sig denna fråga än att i ändlösa spekulationer i samtal med ändlöst många statsvetare och experter som tycker i frågan om hur bränderna påverkar valet. Det är ovärdigt, liksom det vore ovärdigt att skylla bränderna på regeringen Löfven.
Men det är rimligt att ställa sig frågan hur regeringen har agerat, och agerar. Därför att den har ansvaret. Inte för att släcka bränderna men för att de som släcker bränderna ska ha bästa möjliga resurser och förutsättningar att utföra sitt viktiga och ytterst livsfarliga arbete. Har de rätt resurser, finns det tillräckligt många utbildade deltidsbrandmän och reserver, har försvaret förmåga att bidra, är förberedelser och organisationer utformade för att möta katastrofen?
Brandmännen släcker bränderna, även när politiker står och tittar på, och även när politiker funderar på hur det borde göras i framtiden. Men det är politiker som ansvarar för att brandmännen har det stöd och den organisation som behövs. Den ansvarsfrågan är central i en demokrati och den har en avgörande betydelse, större än partitaktiska funderingar, eftersom det är regeringen som styr riket.
Till skillnad från de andra partiledarna har Stefan Löfven ett ansvar som ingen annan har. Han är statsminister. Han är ansvarig för organisation och krisberedskap och han är ansvarig för att regeringen tillsammans med berörda myndigheter snabbt kan agera och vet hur man ska göra. Det faktum att man lagt krishantering bortom statsministerns kansli och att man vägrat låta utreda vilka konsekvenser som bränderna 2014 borde leda till för organisation och resurser är allvarligt.
Det faktum att han uppenbarligen inte ansåg sig behövas förrän efter ett antal dagars tystnad, i uppfattningen att allt fungerade än då är lika allvarlig. Regeringschefen har i svåra utmaningar ett ansvar för att försäkra sig om att allt som kan göras görs, och det är bara den som har den fulla möjligheten att pröva detta. Det gäller i mobilisering och samordning av resurser i landet liksom när det gäller hjälp från det övriga EU. Uppfattningen att regeringschefen inte gör någon skillnad i det arbetet är en nedvärdering både av person och befattning som vore en förolämpning om det inte vore hans egen utgångspunkt.
Den hjälp som vi nu får genom EU-länderna sker snabbt och utifrån en solidaritet som bygger på en gemensam organisation och förberedd planering. Sverige har vare sig byggt upp tillräckliga resurser själva eller bidragit till de gemensamma som vi borde ha gjort.
Just nu arbetar svenska brandmän, frivilliga och militär för att släcka bränder tillsammans med norrmän, polacker, fransmän, italienare med ankommande portugiser, och några ytterligare nationaliteter. De gör fantastiska och modiga insatser dygnet runt till utmattningens gränser.
Men det är en allvarlig fråga att den svenska regeringen inte har gjort vad den borde ha gjort för att med förberedelser, resurser och bidrag till det gemensamma europeiska ha rustat vår förmåga. Tvärtom finns i dag färre reservbrandmän, samordningen brister och resurserna saknas även om de gradvis täcks upp genom bland annat europeiska bidrag. Det senare är sannerligen inte tack vare Jimmy Åkessons eller Jonas Sjöstedts förtjänst men den svenska regeringen kunde ha bidragit till att göra oss starkare och mer förberedda.
Erfarenheterna och utvärderingen från 2014 har inte tagits tillvara. Regeringen la ner den utredning som skulle föreslå förbättringar. Krishantering flyttade man ut från regeringskansliet. Ansvaret är splittrat. Det finns tyvärr en tråd mellan hur regeringen har hanterat denna fråga med hur man hanterade sitt haveri med Transportstyrelsen, liksom hur man hanterat den tunga gängkriminaliteten och vår vikande försvarsförmåga.
Det är en bristande kompetens i att relatera sig till verkligheten istället för till den mediala agendan eller partitaktikens egna världsbild. Regeringen styr riket. Denna regering lyckas dåligt med sitt ansvar. Det är en fråga för valet. Regeringen kan inte regera.