Gårdagens debatt mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt visade viktiga skillnader mellan alternativen. Sahlin tar avstånd från en av de viktigaste reformerna för att Sverige har kunnat behålla stabila statsfinanser, nämligen sjukförsäkringsreformen. Hon kritiserade samtidigt alla de skattesänkningar som gjorts, och som gett fler jobb.
Men viktigare än så är att hon underkände sin eget regeringsalternativ när det gäller grundläggande strategi. Samtidigt som hon har sagt att jobbavdragen ska vara kvar och att pensionärerna ska få sänkt skatt hävdade hon som ett huvudnummer att sänkta skatter hotar välfärden. Antingen har hon rätt och då borde hon rimligtvis höja alla de skatter vars sänkningar nu hotar välfärden. Eller så vet hon att det inte är så, det är för övrigt enkelt att konstatera i det faktum att Sverige är det enda landet i Europa som kan kosta på sig utgiftsreformer och ökade resurser till sjukvård och skola, men hotar ändå väljarna med det eftersom skillnaden mellan blocken mer beror på att de rödgröna vill ha mer makt över människors välfärd.
Och så är det, och det är det som håller samman de rödgröna, alltifrån bröstpumpens vänsterparti, till förbudens miljöparti och regleringarnas socialdemokrater. Sahlins problem med skattesänkningarna som hon attackerar men vill behålla är att hon inser att det inte går att höja skatter så som hon vill, på grund av att människor uppskattar en extra månadslön och på grund av konkurrenssituationen i världen. Därmed faller de rödgrönas politiska strategi att vilja styra över människors välfärd, de vet att den är impopulär och försvårar för jobben. Så ser en politik ut vars bästföre tid har gått ut.