Under de senaste åren har en samsyn vuxit fram i Europa om nödvändiga inslag i den ekonomiska politiken för att öka tillväxt och sysselsättning. De länder som har följt denna inriktning har kunnat behålla stabila offentliga finanser och tillväxt eller kunnat lägga grunden för den återhämtning som vi sett i de krisdrabbade länderna.
När regeringen i vårpropositionen lägger fram sin ekonomiska politik är den en devalvering av socialdemokratiska löften som gavs för att vinna väljarnas förtroende om den ekonomiska politiken. Istället för att minska skatterna på arbete ökar man skatterna på gamla och nya jobb. Istället för att underlätta för investeringar höjer man skatter för företag och industri. Istället för att underlätta för transporter och handel ökar man kostnaderna för företagandet. Istället för att lägga fast en trovärdig politik för den svenska infrastrukturen låter man allt från Bromma och Förbifart Stockholm till kärnkraften och energipolitiken präglas av osäkerhet.
Unga människor får höjd skatt. Alla får höjd skatt. Företag ges krångligare oh svårare regelverk. Företag inom välfärden motarbetas. Riskkapitalister som ser till att nya företag får kapital motverkas. Valfrihet motverkas. Energin blir dyrare.
Det finns ingen möjlighet att kalla detta en politik mot arbetslöshet. Det är en politik för arbetslöshet och för utanförskap. Samma dogmatik har präglat den franska rödgröna regeringspolitiken. Den blir möjlig i förhållande till det som socialdemokraterna sa före valet genom att man bryter sina vallöften. Det Vänsterparti som hyllar Syrizas ansvarslösa politik i Grekland får nu ett avgörande inflytande över svensk ekonomisk politik. Det är illa.