År 2000 var det år då en ny socialdemokratisk skattepolitisk doktrin lades fast av regeringen med stöd av vänsterpartiet och miljöpartiet. När högskattepolitiken tvingas möta det faktum att skattebaser lämnar landet måste en ny filosofi till. I all sin enkelhet kan socialdemokratins moderna skattefilosofi beskrivas som att
– skattepolitiken skall präglas av en fördelningspolitik
– men för att det höga skattetrycket och den stora offentliga sektorn i Sverige skall kunna bibehållas i en allt mer global ekonomi måste sänkta skatter för höginkomsttagare balanseras av att låginkomsttagare får en tyngre skattebörda.
Det är en fruktansvärt orättfärdig skattepolitik. De som kan undvika världens högsta skatter får ett undantag för att socialdemokraterna på det viset ska kunna behålla världens högsta skatter för de som inte kan fly undan dem. Det är inget hjärnspöke jag talar om. Vi ser det redan i dag i den praktiska skattepolitiken:
– Svenska miljardärer får undantag från den internationellt mycket höga förmögenhetsskatten, samtidigt som svenska pensionärer får en allt hårdare beskattning av sina hem.
– Utländska höginkomsttagare får genom den så kallade expertskatten undantag från de världshöga skatterna medan svenska låginkomsttagare får fortsätta betala världens högsta skatter.
– Fastighetsskatten har blivit en allt större kostnad för de boende under 1990-talet. Med Riksskatteverkets varning om att de nya taxeringsvärdena leder till en skattechock är det uppenbart att vi inte sett slutet på denna utveckling ännu.
– Bensinskatten har blivit ett elände för alla med små marginaler. Oljeskatten stiger rejält inför årsskiftet. Skatten på bensin, diesel och olja skall dessutom öka med 30 miljarder mer de närmaste åren enligt regeringskoalitionens företrädare. Det är 10 gånger mer än höjningarna denna höst. Samtidigt undantags stora delar av industri och jordbruk från energiskattehöjningarna. Det är således privatbilister och husägare som ska betala.
Gemensamt för de skatter som höjs är att de slår hårdast mot dem med låga inkomster. Konsekvensen av högskattepolitiken är att de som har låg betalningsförmåga kommer att få betala en växande del av skatterna medan de som har den största betalningsförmågan undantags från beskattningen. Det är en socialt orättfärdig och omoralisk skattepolitik. Den redovisas öppet av socialdemokrater, vänsterpartister och miljöpartister i budgetpropositionen:
Det är därför angeläget att upprätthålla en beredskap att vidta åtgärder inom de områden som är särskilt känsliga för rörlighet över gränserna, samtidigt som det är viktigt att upprätthålla skatteuttaget på de skattebaser som inte uppvisar samma rörlighet. (budgetpropositionen, bilaga 5, s10).
Bensin, olja, diesel, fastigheter och livsmedel är säkra skattebaser. Vi åker inte utomlands för att köpa dem. Kapital och sparande kan flyttas utomlands men inte hus. Pensionärer, låg- och medelinkomsttagare har inte en internationell arbetsmarknad som gör att de kan flytta dit skatterna är lägre. Därför växer de skatter som låg- och medelinkomsttagare betalar. Socialdemokraterna offrar rättvisan på högskatteideologins altare. Att upprätthålla världens högsta skattetryck sätts i främsta rummet.
Likväl kommer skattebaser att flytta utomlands så länge skattesatserna är så extremt höga jämfört med i andra länder och de inhemska undantagen bara omfattar en liten minoritet. Riksskatteverket har beräknat att skatteintäkter motsvarande mer än 100 miljarder kommer att försvinna ur landet de kommande åren om inte skattesatserna sänks. Det är inte bara rättvisan utan också välfärden som offras på högskatteideologins altare.
Skälet är enkelt. Det är viktigare för de samlade vänsterpartierna att slå vakt om den offentliga maktens kontroll över medborgarna än om de enskilda människornas välfärd. År 2000 tog vänsterpartierna många steg åt vänster och förhoppningsvis många steg bort från en valseger 2002.
Gunnar Hökmark
http://www.gunnar.moderat.se/